Strandviol är ursprunglig. I Gävletraktens växter anges den som sällsynt 1848. I den senare upplagan 1863 uppges den finnas flerstädes. Ett tjugotal gamla lokaler är kända. Trots att många fler lokaler hittats under inventeringen är det troligt att strandviolen minskat. Framför allt bör den ha missgynnats av igenväxningen av strandängarna vid Dalälven sedan slåtter och bete försvunnit.
Ytterligare en mycket karaktäristisk biotop för arten är tidvis vattenfyllda svackor i skogen. Kring sådana utvecklas en tydlig zonering där den nedersta delen av den uttorkade gölen helt domineras av strandvioler. Inga fynd har gjorts på havsstränder.
Den vanligaste följeväxten är ängsvädd (29%) följd av strandlysing, vattenmåra, hirsstarr, blodrot, gåsört och älggräs. Strandviolen börjar blomma i vitsippstid, ungefär samtidigt med andra violer men blomningen pågår länge, ofta ända in i juli då linnean blommar.
Ekologi
Strandviol är flerårig. Den saknar långa utlöpare som kärrviolen men förökar sig vegetativt genom förgreningar av jordstammen. Strandviolen är något näringskrävande och troligen kalkgynnad. Som namnet antyder är den en utpräglad strandväxt och den är mycket tålig mot översvämningar. Strandviolen växer bara på öppna fasta stränder. Den är ganska vanlig i flacka näringsrika strandängar vid Dalälven. Arten har dock svårt att konkurrera i tät hög vegetation och återfinns ofta intill större block eller tuvor där växttäcket är glesare. Den gynnas starkt av slåtter och sannolikt även av bete. Strandviolen kan växa i stor mängd (i tusental) i hävdade strandängar. Den trivs ganska bra även på exponerade sötvattensstränder där den kan sitta inkilad mellan stenarna.
Utbredning
Sällsynt (11% och 53 lokaler). Minskande.
