Åkertisteln är troligen ingen ursprunglig art utan en gammal följeslagare till människan. Den beskrivs som allmän i tidigare arbeten. Trots allt effektivare bekämpning i jordbruket ökar den troligen något genom spridning till hyggen och nya kulturmarker vid vägar och bebyggelse.
Åkertisteln är kvävegynnad men oberoende av kalk. Den hävdar sig bäst på mullrik jord men även underlag som sand och lera eller grov stenfyllning hanteras effek-tivt av rotsystemet. Arten har lättare att få fäste på störd mark och gynnas överlag av omrörning. Den är ljuskrävande och kan inte konkurrera i sluten skog.
Åkertistel förekommer i alla typer av odlingar bland säd, potatis, trädgårdsgrödor, i rabatter och häckar etc. Den växer lika gärna i lerig som i sandig åkerjord. Arten anses mest besvärande i vårsäd och är mindre problematisk i höstsäd och vall. Åkertisteln har minskat sedan 1950-talet genom kemisk bekämpning. Trots att den ofta är mycket talrik kommer den först på tionde plats bland landskapets åkerogräs. Arten är kanske ännu mer framträdande i övergivna odlingar där den envist lever kvar tills skogen helt har tagit över. Åkertisteln förekommer i en mängd andra kulturmiljöer som beteshagar, grustag, upplagsplatser, industrimarker, diken, vägkanter och banvallar. Den är också ett obligatoriskt inslag på jordhögar och fyllnadsmassor i kulturlandskapet.
Arten förekommer även vid stränder av näringsrika sjöar i kulturbygderna – gärna på sand och på anlagda stränder. I naturliga miljöer växer den framför allt på havsstränder. Den uppträder här både på blockstränder och i sandiga vikar eller i luckor i havtornsbården. Även små fågelgödslade skär är typiska tillhåll för arten.
Det i särklass vanligaste sällskapet är kvickrot (28%) följt av brännässla, röllika, maskrosor, stormåra, kråkvicker, hundkäx, renfana och hallon. Åkertisteln blommar samtidigt som mjölkört och älggräs.