kärrfibbla
Crepis paludosa
Mer information om arten
Kärrfibbla är en ursprunglig skogsväxt. Den uppgavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848 och 1863. I nordvästra Gästrikland bedömde Wiger den som allmän 1965. Skogsdikning har säkert missgynnat växt-en men i vilken omfattning är svårt att säga.
Kärrfibblan är skuggtålig och kan växa under ett slutet trädskikt men utvecklas och blommar bättre i öppnare skog. Den förekommer i skog av alla åldrar och klarar en hyggesfas. I kalkområdet i sydöstra Gästrikland finns vackert utvecklade fuktskogar av gran, al och ask dominerade av kärrfibbla. Liknande kärrfibble-samhällen utan ask och med gråal istället för klibbal och prunkande ormbunkar finns också i ravinmiljöer i nordväst. Massförekomster av kärrfibbla indikerar rik flora och naturvärden. Ibland hittas restförekomster av kärrfibblor även längs diken i skogen. Arten verkar i övrigt närmast kulturskyende.
De vanligaste följeväxterna är älggräs (53%), vitsippa, kärrviol, skogsfräken, gran, majbräken, hultbräken, stenbär, revsmörblomma, harsyra, midsommarblomster, ekorrbär, humleblomster och gråal. Kärrfibblan blommar med mjölkört, stor blåklocka och älggräs.

Ekologi

Kärrfibblan är flerårig. Den har en kort näringslagrande jordstam men saknar utlöpare. Kärrfibblan växer hellre fuktigt än vått och, namnet till trots, sällan i myrar. Den trivs på mullrik torv, och finkorniga jordar av sand eller silt. Den är kalkgynnad men framför allt beroende av rörligt markvatten. Arten uppträder som regel i utströmningsområden, ofta i nedre delen av bergsluttningar i övergången mellan frisk fastmark och permanent våt mark. Den växer också i sluttande fuktstråk och längs källbäckar. Karaktäristiska kärrfibblebiotoper är annars bäckraviner och meandrande småbäckar.

Utbredning

Den egendomligt tvådelade utbredningen följer i stora drag norrlandsterrängen i väster och utbredningen av kalkrika jordar i öster.
Vanlig (75% och 693 noterade lokaler).
karta