gulmåra
Galium verum
Gulmåra kallades förr för »madra« i Ovansjö. De väldoftande blommorna ströddes ibland i sängar och på golv. Gulmåran är troligen ursprunglig men starkt kulturgynnad och i huvudsak spridd med människan. Den beskrivs som allmän i de gamla botaniska skrifterna från 1800-talets mitt fram till 1900-talet. Arten har troligen minskat på grund av igenväxning när slåtter och bete upphört. Ökad näringstillgång verkar i samma riktning.
De vanligaste följeväxterna är röllika (36%), bockrot, smultron, rödven och åkervädd. I ängar och beteshagar är även vitmåra, skogsklöver, brudbröd, gråfibbla och liten blåklocka vanligt sällskap. På havsstranden är strätta, havtorn, kråkvicker, rödsvingel och strandglim vanligast. Gulmåran är själv en trogen följeslagare till tjärblomster. Blomningen sammanfaller med den för mjölkört, borsttistel, liten blåklocka och rödklint.
De vanligaste följeväxterna är röllika (36%), bockrot, smultron, rödven och åkervädd. I ängar och beteshagar är även vitmåra, skogsklöver, brudbröd, gråfibbla och liten blåklocka vanligt sällskap. På havsstranden är strätta, havtorn, kråkvicker, rödsvingel och strandglim vanligast. Gulmåran är själv en trogen följeslagare till tjärblomster. Blomningen sammanfaller med den för mjölkört, borsttistel, liten blåklocka och rödklint.
Ekologi
Gulmåran är flerårig och övervintrar med gröna skott vid basen. Den sprids vegetativt med utlöpare från den krypande jordstammen. Frösättningen anses dock vara låg och helt eller delvis sterila plantor är vanliga (Lagerberg 1939). Växten är solälskande och något värmekrävande. Den är därför inte lika vanlig i nordväst som längs kusten och i södra delen av landskapet. Gulmåran har små krav på näringstillgång och trivs bäst där humustäcket är tunt. Den växer gärna på sand och hällmarker och alltid öppet eller i mycket gles skog. Arten är starkt associerad med odlingslandskapets gräsmarker. Gulmåran är här en minnesbild för torra soliga moränbackar och sandiga åssluttningar med betande djur. Den klarar sig dock ganska bra utan hävd så länge landskapet hålls öppet. Växten etablerar sig också i torra magra vägkanter och banvallar, ibland även i magra gräsmattor. Efter kusten finns gott om gulmåra i soliga örtbackar och vid fiskelägenas gistvallar. Arten har här också naturliga växtplatser i glesa havtornssnår, strandvallar, klippskrevor och i strändernas övre örtrika rödsvingelbälte. Andra troligen ursprungliga miljöer är klippängsvegetation på berg och i branter – i de flesta fall kustnära och med inslag av kalk eller andra basiska mineral. Kanske är gulmåran också ursprunglig i gles kalktallskog.
Utbredning
Mycket vanlig (88% och 920 noterade lokaler). Minskande.
Lokaler
hybrider
Hybrider och återkorsningar med stormåra är mycket vanliga – lokalt vanligare än ren gulmåra.
Hybrider och återkorsningar med stormåra är mycket vanliga – lokalt vanligare än ren gulmåra.
