Styvmorsviol är en gammal kulturföljeslagare. Arten förekom i mängd i äldre tiders magra ängar och åkrar. Den beskrivs också som allmän i tidigare botaniska arbeten. Ett ofta förekommande dialektalt namn i Gästrikland är »sol och måne, natt och dag« eller bara »natt och dag«. I Ovansjö förekom även namnen »solblomma« och »trefaldighetsblomma«. Styvmorsvioler med utvecklade fröhus kallades »kärleksgräs« i Valbo.
Det är tänkbart att berghällar är dess naturliga hemvist i landskapet. Nästan alla hällar och berg där styvmorsviol hittats ligger dock i kulturlandskapet eller i dess omedelbara närhet. Även förekomster vid havet på fågelgödslade klippor och grusvallar har troligen sitt ursprung i kulturen. Styvmorsviolen börjar blomma i slutet av vitsippstid samtidigt med gullviva och de flesta andra violer.
Ekologi
Styvmorsviolen är ettårig eller flerårig. Den har stor fröproduktion och frösprids lätt. Frön av styvmorsviol finns ofta i kulturmarkernas fröbank. Arten är ganska anspråkslös och växer både på näringsrik och på näringsfattig mark. Den trivs bäst på naken jord och växer ofta torrt på genomsläpplig jord eller på uppstickande bergknallar. Styvmorsviolen är en ljuskrävande och konkurrenssvag kulturmarksväxt. Arten är vanlig som lättare ogräs i åkrar och trädgårdsland, men inte i samma omfattning som åkerviol. I trädesåkrar och övergivna igenväxande eller avschaktade åkrar är den desto vanligare och kan ibland bli helt dominerande på sådana ytor. Arten återfinns i övrigt lite varstans på kulturmarker – vid gårdar, grusplaner, upplagsplatser, jordhögar, grustag och vägkanter. Den förekommer också i betesbackar och soliga torrbackar.
Utbredning
Mycket vanlig (95% och 611 noterade lokaler).
Lokaler
Hybrider
Styvmorsviolen bildar hybrider med åkerviol och ibland hittas mellanformer mellan styvmorsvioler och de ur arten framavlade penséerna.