veksäv
Eleocharis mamillata
Veksäv är en ursprunglig men kulturgynnad art. Arten beskrevs först 1902 och det finns bara åtta gamla fynd från landskapet.
Vanliga följearter är sjöfräken (27%), flaskstarr, svalting, bredkaveldun, gråstarr, kråkklöver, ryltåg, dyveronika och hästsvans.
Vanliga följearter är sjöfräken (27%), flaskstarr, svalting, bredkaveldun, gråstarr, kråkklöver, ryltåg, dyveronika och hästsvans.
Ekologi
Veksäven är flerårig. Den sprids lokalt med krypande jordstammar och bildar glesa bestånd. Veksäv liknar knappsäv men är klenare byggd och mer konkurrenssvag. Arten trivs bäst på lös organisk jord som vattenmättad gyttja eller gungfly. Den är inte särskilt näringskrävande och växer öppet, men ofta på skuggigare platser än knappsäv och agnsäv. Veksäven gynnas av stora vattenståndsväxlingar och sedimentpålagring. Typiska miljöer är tillfälliga vattensamlingar med dyiga bottnar som bildas i avsnörda åfåror och i sänkor i skogen. Liknande kulturskapade växtplatser återfinns i utrivna dammar eller dämda vattensamlingar vid vägar och i botten av grustag. Många sådana förekomster är säkert helt tillfälliga men arten har också permanenta förekomster i blöta starrvassar vid gungflystränder kring sjöar och åmynningar. Ett stort antal lokaler har också noterats i blöta åkerdiken. Veksäv kan vidare växa i hällkar längs kusten men detta är inte så vanligt i landskapet.
Utbredning
Mindre vanlig (37% och 113 noterade lokaler).
