Ängsviolen är flerårig. Den är ganska ljuskrävande och växer helst öppet. Arten har små krav på näringstillgång och kan växa på mycket mager mark. Den verkar vara helt oberoende av kalk. Ängsviolen får främst ses som en gräsmarksväxt i kulturlandskapet. Den är karaktäristisk för betade magra hagmarker men förekommer även i gräsmattor och i annan lågvuxen gräsmark vid gårdar. Den vandrar in i övergivna vallar och är vanlig i igenväxande fodermarker. Liksom många andra av kulturlandskapets växter är ängsviolen vanlig längs grusvägar, brukningsvägar och stigar. Naturliga växtplatser finns främst på grusiga stränder vid större sjöar och vattendrag. Arten har också hittats vid havsstränder och ofta i den övre delen av stranden på mager grusig mark eller i strandängar. Underarten norrlandsviol verkar starkare knuten till stränder av rinnande vatten men är ovanligare i kulturlandskapet.

Två oskarpt avgränsade underarter finns, äkta ängsviol, ssp. canina, och norrlandsviol, ssp. montana. De har delvis särskiljts under inventeringen.

Arten finns i hela landskapet men är vanligast i kulturbygder.
Mycket vanlig (98% och 919 noterade lokaler).