backvial
Lathyrus sylvestris
Backvial är troligen en ursprunglig men kulturgynnad art. Den beskrivs som sällsynt i Gävletraktens växter 1848 och var då bara känd från Hemlingbyberget i Gävle. Arten har ökat betydligt under 1900-talet. Ökningen är till större delen orsakad av utbyggnaden av vägnätet men kanske också av odling.
De vanligaste följeväxterna är smultron (39%), piprör, hallon, midsommarblomster, röllika och stenbär. Backvialen blommar på högsommaren samtidigt som stor blåklocka och älggräs.
De vanligaste följeväxterna är smultron (39%), piprör, hallon, midsommarblomster, röllika och stenbär. Backvialen blommar på högsommaren samtidigt som stor blåklocka och älggräs.
Ekologi
Backvialen är flerårig. Den har ett djupgående rotsystem med en kraftig pålrot. Växten är ljus- och värmeälskande och växer helst öppet på torr och väldränerad mineraljord i slänter eller sluttningar. Arten förekommer ibland i gles ungskog men aldrig i sluten skog. Den är vanligare i kalkrika trakter och den naturliga biotopen är troligen bergbranter och blockmarker av kalk eller grönsten. Troligen kan växten ligga vilan-de i fröbanken under skogsfasen. Efter en hård brand på Storåsen i Torsåker grodde hundratals plantor av backvial i en sydvänd och tidigare skogsklädd bergsluttning. De flesta förekomster utgörs idag av vägslänter. Vanligast är skogsvägar men även större landsvägar som E4 kantas av stora bestånd av backvial.
Utbredning
Mindre vanlig (19% och 75 noterade lokaler). Ökande.
