hästskräppa
Rumex aquaticus
Hästskräppa rapporterades första gången 1919 från Hoån vid Torsåkers station av Erik Almquist. Övriga fem gamla fynd är alla gjorda efter 1960. Vid kusten hittades den först 1964 på Barsagrundet i Inre fjärden av Lars Ericson. Det är därför tveksamt om hästskräppan är ursprunglig i landskapet. Troligen har arten kommit in ganska sent. Den har i varje fall ökat starkt under senare delen av 1900-talet och spritt sig längs Gavleåbäckenet ut till kusten.
Typiska följeväxter är strandlysing (38%), fackelblomster, vass och älggräs.
Typiska följeväxter är strandlysing (38%), fackelblomster, vass och älggräs.
Ekologi
Hästskräppan är flerårig. Fröna har lång flytbarhet (1 månad–1 år) och växten är i huvudsak vattenspridd. Hästskräppan växer vid näringsrika sjöar, vattendrag och utsötade havsvikar. Typiska miljöer är fuktängar vid rinnande vatten och strandvassar. Den hävdar sig väl mot högvuxna strandväxter och kan stå i täta vassar av starr eller vass. Arten växer öppet och gärna i anslutning till odlad mark. Den är näringsgynnad och kulturgynnad och förekommer även vid strandnära diken och ibland på dikesmassor. På några lokaler förekommer arten i stor mängd, särskilt längs Syltbäcken vid Kungsgården i Ovansjö.
Utbredning
Sällsynt (10 % och 43 lokaler). Ökande.
