hästsvans
Hippuris vulgaris
Mer information om arten
Hästsvansen är ursprunglig. Den beskrivs vara tämligen allmän eller förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848 och 1863.
De vanligaste följeväxterna är svalting (26%), topplösa, sjöfräken, kråkklöver och andmat.

Ekologi

Hästsvansen är flerårig. Den förökar sig lokalt med långa krypande jordstammar och bildar ofta täta bestånd. Stänglarna är ihåliga och luftfyllda vilket gör att den kan växa på syrefria bottnar. Hästsvansen växer på grunt vatten på mjukbottnar av dy eller gyttja. Arten växer ofta i gans-ka näringsrika vatten men är egentligen inte näringskrävande. Den gynnas av vattenmiljöer med rik sedimentation. Många gånger påträffas växten i grunda laguner omgivna av vassar, vid lugnflytande in- eller utflöden i sjöar och i vegetationsrika höljor i åar. Arten är vanligast vid kusten och hittas här ofta i lös gyttja på botten av skyddade vikar, i isolerade småvatten på stranden och ibland i hällkar. Den växer även i konstgjorda vatten som flottningsdammar, diken och anlagda vattensamlingar.

Utbredning

Vanlig (41% och 165 noterade lokaler).

Lokaler

hybrider
Hybriden mellan hästsvans och ishavshästsvans, H tetraphylla, kallas mellanhästsvans, H ×lanceolata. Den har uppmärksammats på senare år och verkar vara vanligare än ren hästsvans vid kusten. Den angavs dock redan i Gävletraktens växter 1863 som en särskild varietet, f maritima, i skärgården.
karta