grönkulla

Gammal bofast art, nu utgången.

Nordlig ängs- och hagmarksväxt, nu tynande i några bäckoch drågstråk på platsen för forna slåttermarker samt i kalkrika hagar.

Påtagligt kalkgynnad vilket framgår av koncentrationer i Höga Kustens diabas- och skalgrusområden samt i västra och nordvästra Ångermanland. Eljest något ojämnt utbredd i hela landskapet, oväntat sällsynt vid kusten norr om Nätra och i mellersta Ådalen. - 218 (41).

(Hultén 1950.)

Först uppgiven av Sjöstrand (1833) som Satyrium viride.

562 Coeloglossum viride (L.) Hartm.

Within this mainly boreal-montane species a few lower taxa have been distinguished, int. al. subsp. bracteatum (Mahl.) Hult. through N. America and parts of E. Asia and var. islandicum (Lindl.) M. Schultze, which has a disjunct arctic-subarctic occurrence, at present insufficiently verified. It is not always possible to distinguish this taxon from subsp. viride. Thus, the border lines drawn on the map are far from exact. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 76, 246f. and map 68). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 106.

Bergslagen: Ett 70-talet lokaler genom åren; ännu spridd-tämligen allmän i kalkområdet, f.ö. sällsynt och minskande. Skogslåglandet: 25-talet lokaler, flertalet efter 1940, bofast bl.a. i Salas kalkområde och troligen i Kilas dioritområde. Mälarslätten: Fyra gamla fynd (troligen i bl.a. slåtterängar), nu försvunnen. Utbredningstyp som idiokor: Kalk. Som antropokor: N2 (fdN1).

Flerårig, ganska kortvuxen orkidé med grönaktiga blommor. Den upprätta stjälken har ett par korta (< 5 cm) blad som ofta har en lite krusig kant och småbuktig skiva. Bladens undersida är något gråaktigt grön. Blomställningen är ganska gles med rent gröna eller brunrödaktiga blommor som har en mycket lång mot spetsen tretandad underläpp och en mycket kort sporre. Stödbladen är ganska kraftiga och är längre än fruktämnet. Kapslarna är något avlånga.

Grönkulla växer på frisk, gärna kalkhaltig mark. I fjällen hittar man den i en mängd olika habitat som t.ex. hedar, stränder, kärr och vägkanter. I södra Sverige finns den oftast i kalkrika ängs- och betesmarker samt i lundar. Den är vanlig längs fjällkedjan och i kalkrikare områden i Norrland. I södra Sverige är den mer sällsynt och minskande. Den finns ned till Södermanland samt sällsynt på Öland och Gotland och i Västergötland.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig i blommande tillstånd.
Är med sina korta blad annars mest lik vityxne (Pseudorchis albida) och fjällyxne (P. straminea). Dessa har dock helt plana bladskivor med tunna genomlysbara strimformiga partier samt en rent grön undersida.

Grönkulla växer solöppet på torr–frisk, välhävdad, ofta sandig och mager mark. De vanligaste växtmiljöerna är betade alvartorrängar med enbuskar, tuviga friskängar och tokfuktängar; sällsynt ses växten i gamla slåtterängar. Bland ovanliga växtplatser kan nämnas ett slukhål i en kalkstensspricka. Som följeväxter anges backklöver Trifolium montanum, skogsklocka Campanula cervicaria, klöverärt Lotus maritimus, brudbröd Filipendula vulgaris, honungsblomster Herminium monorchis och johannesnycklar Orchis militaris.

Grönkulla växer främst på Stora Alvaret och liksom förr rikligast i Kastlösa och Hulterstad sn. Längre söderut i Segerstad och Gräsgård sn har några nyfynd gjorts. I östra sjömarken finns rika lokaler som söder om Triberga läge, Hulterstad sn, där man 2014 kunde räkna in över 300 plantor. Norr om Stora Alvaret har en del lokaler försvunnit främst genom minskad hävd som lett till igenväxning. Rikard Sterner angav att grönkulla var tydligt hemerofil och gynnades av kulturåtgärder som betning. Några aktuella lokaler är obetade och där riskerar orkidén att försvinna på sikt varför en viss fortsatt minskning kan befaras. Antalet blommande plantor skiljer en hel del mellan åren och växten är svårupptäckt varför ett visst mörkertal troligen föreligger. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Telfer och Frescalo); vår bedömning är en viss minskning.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Grönkulla växer i betad ängsmark och hävdade ängen. På en hårt frekventerad badstrand, Hörte i Burs, har tramp och annat slitage kunnat ersätta bete. Arten är känslig för igenväxning men skadas även av ett alltför hårt bete. De flesta förekomsterna finns i När socken längs kusten från Hörte (Burs) till Närkåns utlopp i Lausvik. Inom detta område inventerades grönkulla 1995 (Häglund 1996).

Grönkulla som är sällsynt i västra Sverige är under inventeringen återfunnen på primärlokalen men förekommer ytterst sparsamt.

Grönkullan växer i artrika öppna ängsskogar, betesmarker, kalkkärrskanter, vägkanter och på stigar, främst i kalktrakter. Vanligen finner man bara få individ på lokalerna. Äldre uppgifter visar mycket klart grönkullans förkärlek för slåtterängar. Den gynnades också av skogsbete. Arten var uppenbarligen vanligare förr än nu, men även Hofberg (1852) kallar den tämligen rar. Grönkullan minskar i hela södra Sverige och i Sörmland är den nu utanför kalkområdena mycket sällsynt. Grönkullan är mycket sårbar och känslig för skogsbruksåtgärder. Växtplatser bör undantas från skogsbruk. Fortsatt bete bör gynnas på lämpliga lokaler, som Djupviksnäs i Björkvik.

Grönkulla växer i Uppland huvudsakligen i kalkpåverkade, örtrika skogar, mestadels granskog, samt i artrikare naturbetesmarker. Ibland kan den även dyka upp på vägrenar. I många skogar kan den kanske vara en kvarleva från tidigare skogsbetesbruk, då skogen var mindre sluten. Tidigare fann man den ofta i slåtterängar.
Förändring - 45 % . Arten är sårbar för slutavverkningar och den igenväxning som sker i tidigare betade skogar. Igenväxning av tidigare slåtterängar och naturbetesmarker kan även ha bidragit till minskningen.

Grönkullan är ursprunglig. Arten angavs från Gävletrakten redan 1810 (Hartman 1810) – »Järvstasältan, med flera ställen, ej sällsynt«. Även i Gävletraktens växter 1863 uppges den förekomma flerstädes. Arten är överlag rätt flitigt rapporterad – totalt finns 58 gamla fyndplats-er angivna. Trots att fler lokaler hittats under inventeringen har arten sannolikt minskat. Detta beror troligen på igenväxning efter upphörande bete och slåtter.

De två vanligaste följeväxterna är piprör och blåsippa (46%) följda av ekorrbär, midsommarblomster, örnbräken, vitsippa, stenbär, gullris, smultron och bergslok. Grönkullan är hävdgynnad och fanns förr i större utsträckning i magra och ofta kalkfattiga gräsmarker. Idag finns knappt någon sådan betad eller slåtterhävdad förekomst kvar i landskapet.

Grönkullan är en av de tidigaste orkidéerna och blomningen sker parallellt med skogsstjärnans, liljekonvaljens och syrenens blomning.

Beträffande grönkullans groning och etablering har vi inga observationer. Den hittas som regel i sluten skogsvegetation och börjar blomma i skogsstjärnans tid. Grönkulla blommar före nattviol och brudsporre. Den blommar även i sluten skog. Bladen har en mörkgrön färg som skiljer den från de flesta andra arter i skogen, till exempel från skogsnycklar och nattviol. Många gånger har den därför identifierats utan att blomställning har funnits. På sensommaren gulnar dess blad samtidigt med nattviol, ekorrbär och liljekonvalj. På vintern ser man inget grönt ovan jord, men nästa års skott finns nere i mossan.