bergkårel
Erysimum strictum
Bergkåreln är ursprunglig. Arten anges som sällsynt i Gävletraktens växter 1848 och 1863. Tidigare fynd av arten stämmer väl överens med florainventeringen.
Vanliga följeväxter är stinknäva (33%), äkta johannesört, lundtrav, stormåra, gulmåra, havtorn och gulsporre. Antalet blommande plantor växlar mellan olika år.
Vanliga följeväxter är stinknäva (33%), äkta johannesört, lundtrav, stormåra, gulmåra, havtorn och gulsporre. Antalet blommande plantor växlar mellan olika år.
Ekologi
Bergkårel är tvåårig och fröföryngrad. Den är ljuskrävande, ganska konkurrenssvag och troligen något kalkgynnad. Art-en är primärt knuten till naturliga bryn och gläntor vid havet. Den växer främst ovanför eller i övre delen av den egentliga stranden. Typiska växtplatser är luckor i havtornsbården, strandvallar, rösen, grusiga stenrevlar, sandiga vikar, berghällar och klippor. Bergkåreln klarar inte att växa i sluten vegetation och gynnas av viss störning. Den är i regel rotad i naken mineraljord av sand, grus eller sten som havet kastat upp eller i sprickor och skrevor i fast berg. Arten är något kulturgynnad och förekommer också på av människan omrörd mark vid havet men i enstaka fall även på soliga banvallar och slänter innanför kusten.
Utbredning
Sällsynt (4,5% och 28 lokaler).
