ängsruta
Thalictrum flavum
Mer information om arten
Ängsrutan är ursprunglig. I Hille kallades växten förr »talittengräs«. Gävletraktens växter betecknar den som tämligen allmän 1848 och som allmän 1863. Ett femtiotal äldre fynd är preciserade med lokalangivelse.
Den i särklass vanli-gaste följeväxten är älggräs (47%). Strandlysing, grenrör, flädervänderot, kärrviol och svärdslilja är också typiska. Ängsrutan blommar samtidigt som linnea.

Ekologi

Ängsruta är en flerårig högört som förökar sig vegetativt med krypande jordstammar. Den växer på relativt näringsrika och fuktiga finsedimentmarker vid sjöar och vattendrag – helst på svämsediment och ler- eller mullrika marker. Arten är konkurrenskraftig och bildar ibland täta bestånd. Typiska sådana växtplatser är översvämningsbetingade fuktängar (sidvalls-ängar) längs vattendrag och gamla, fuktiga slåtterängar och åkrar i odlingslandskapet. Arten saknas däremot oftast på välhävdade strandängar och den minskar både vid bete och vid slåtter. Den växer också på näringsrika sjöstränder innanför strandvassar av starr eller vass och ofta i videzonen. Ängsrutan kan växa ganska skuggigt i glesa fuktskogar av viden, al eller björk på plan mullrik mark. Den är särskilt vanlig längs åstränder och förekommer här även på moränstränder vid forsar högt upp i vattensystemen. Arten växer också på strandängar vid havet, oftast i utsötade vikar innanför vassar i strandens övre del.

Utbredning

Vanlig (62% och 374 noterade lokaler).
karta