Krisslan är ursprunglig. Förekomsterna i Gästrikland uppmärksammades ganska sent. Det första fyndet vid Dalkarlsrönningen i Kubbo gjordes av Robert Hartman 1872. Resterande fynd är gjorda under 1900-talet.
Typiska följeväxter är älggräs (45%), vitmåra, liljekonvalj, piprör, darrgräs, kanelros, ängsvädd och stenbär. Krisslan blommar samtidigt som gulmåra, skogsknipprot, strandlysing, vägtistel och mjölkört. Blomningen varierar dock avsevärt mellan olika år och lokaler. På flera lokaler blommar den inte alls och större delen av inlandsförekomsterna är troligen havsstrandsrelikter som isolerats av landhöjningen.
Ekologi
Krisslan är en flerårig beståndsbildande ört som sprider sig lokalt med krypande jordstammar. Arten är kalkgynnad. Den är ljus- och värmekrävande och växer öppet eller i solexponerade bryn. I landskapet växer den till stor del i naturliga gläntor vid tidvis vattenfyllda gölar i skogen. Den bildar stora sammanhängande bestånd i de norra, solexponerade kanterna av sådana gläntor. Lokalerna översvämmas kortare perioder men torkar snart ut. Vid havet förekommer krisslan sällsynt på flacka, kalkrika strandplan ovanför den egentliga stranden. Den kan leva kvar utan att blomma även sedan löv- och buskbårder vuxit upp. Vid Dalälven återfinns växten mest i solexponerade bryn vid steniga stränder, men den kan även växa på näringsrika svämsediment i gles strandskog.
Utbredning
