hönsbär
Cornus suecica
Hönsbär är ursprunglig. I Gävletraktens växter 1848 anges tre lokaler. Fler lokaler har senare blivit kända och sammanlagt finns omkring 27 gamla växtplatser. Det är fler än antalet aktuella lokaler och tyder på en avsevärd tillbakagång. Troligen har upphörande skogsbete och ökad näringstillgång missgynnat arten.
De vanligaste följeväxterna är lingon (38%), blåbär, stenbär, tall, rönn och skogsstjärna. Hönsbär blommar samtidigt med liljekonvalj, skogsstjärna, rönn och ängsbräsma.
De vanligaste följeväxterna är lingon (38%), blåbär, stenbär, tall, rönn och skogsstjärna. Hönsbär blommar samtidigt med liljekonvalj, skogsstjärna, rönn och ängsbräsma.
Ekologi
Hönsbär är en flerårig art med krypande jordstammar. Den bildar ofta sammanhängande bestånd med hundratals skott. Hönsbäret har små krav på näring och trivs bäst på något fuktig hedartad skogsmark. Växten föredrar öppen eller gles skogsmark eller torra myrar och vill ha ett fuktigt och svalt klimat. Ofta finns den i nordvända sluttningar eller bryn och gärna exponerad mot öppet vatten vid havet eller större sjöar. På öarna i skärgården växer den vid hällkar med begynnande myrbildning.
Utbredning
Hönsbäret är vanligast i norra Sverige men finns även söderut och ganska rikligt i Västsverige. Utbredningen är klimatiskt betingad.
Sällsynt (6% och 20 lokaler). Minskande.
Sällsynt (6% och 20 lokaler). Minskande.
