bergrör
Calamagrostis epigejos
Mer information om arten
Bergröret är ursprungligt. Växten tycks ha expanderat starkt under senare delen av 1900-talet. I Gävletrakten där arten nu är vanlig angavs den förekomma flerstädes 1848 och 1863. Arnell (1924b) angav elva lokaler i landskapet och Johan Wiger ansåg den vara tämligen sällsynt i nordväst.
Växten är numer ganska vanlig i kulturlandskapet och har med tiden kunnat vandra in över gamla åkrar och torra ängsmarker där den förr hölls borta av slåtter och bete. Arten förekommer också i urbana miljöer som industritomter, stationsområden och längs större landsvägar.
Vanliga följeväxter är blodrot (25%), rödven, stenbär, röllika, lingon, piprör, tall, älggräs, glasbjörk, hallon, ljung och vitmåra.

Ekologi

Bergrör är ett flerårigt högvuxet gräs som förökar sig med underjordiska utlöpare. Den kan på så vis bilda stora, ibland täta men ofta ganska glesa och rent vegetativa bladbestånd. Arten liknar piprör men är inte alls lika välspridd och verkar ha svårare att etablera sig från frö. Om pipröret favoriserar friska marker och grenröret fuktiga organiska jordar så har bergröret sin tonvikt på torr väldränerad och mineraljordsrik skogsmark. Helst växer den på sand eller grus men även på flacka berghällar med tunt jordtäcke och gärna i sluttningar med rörligt grundvatten. Berg-röret är solälskande och växer i huvudsak öppet i gläntor, bryn och gles skog – aldrig i sluten skog. Arten är oberoende av kalk eller möjligen svagt kalkgynnad. Den tål att översvämmas om marken snabbt torkar upp och förekommer rätt ofta på torra fasta stränder vid större sjöar. En för bergröret typisk växtplats är tidvis översvämmade svackor i skogen. Här bildar växten ofta en karaktäristisk vegetationszon. Andra typiska växtplatser är kraftledningsgator, banvallar, skogsvägar, kalktallskogar och myrkanter samt någon gång även kraftigt sluttande kärr, där den skjuter spridda bladskott men sällan blommar.

Utbredning

Vanlig (76% och 324 noterade lokaler). Ökande.
karta