Älggräs är en ursprunglig art i landskapet. Den anges som allmän i äldre botaniska skrifter. Växten har knappast ändrat sin utbredning men den har ökat betydligt i mängd sedan 1800-talet. Den användes förr bland annat som krydda i öl och mjöd. Man gned in kärlen med älggräs för att ge smak åt dryckerna. Det i Gästrikland spridda namnet »byttgräs« härstammar från detta bruk. I Ovansjö gick den under namnet »ältöga« och i Årsunda kallades den »älgbrodd«.
Arten är dock vanlig även i skogen, särskilt i fuktiga eller blöta och näringsrika skogar som lövkärr och ängsgranskogar, och i havssträndernas kväverika löv- och buskbårder. Älggräset trivs särskilt väl längs bäckar, källor och andra fuktstråk och finns även i extremrikkärr och andra rikare våtmarker. Det växer gärna vid stränder men tål troligen inte långvarig dränkning.
Älggräs missgynnas starkt av bete och slåtter. I välhävdade ängar och betesmarker för arten en gans-ka anonym tillvaro men tar snabbt över och tränger ut mindre konkurrensstarka arter om hävden upphör. Växten äts av får men ogärna av hästar och kor.
De vanligaste följeväxterna är vitsippa (19%), stenbär, gran, midsommarblomster, blodrot, strätta, grenrör och revsmörblomma. Blomningen sker samtidigt med mjölkört men är inte fullt så utdragen. Älggräset blommar även samtidigt som flädervänderot, fackelblomster, strätta, stor och liten blåklocka.