Odon är ursprunglig. Växten bär många dialektala namn. »Uddbär« är vanligast och förekom i hela landskapet. I Ovansjö kallades den även »slinnon«, »veson« och »ölbär«. Det senare namnet användes även i Ockelbo.
Arten angavs som tämligen allmän i Gävletrakten 1848 och som allmän i landskapet som helhet 1924. Den var troligen något vanligare för 100 år sedan då naturliga betesmarker och slåtterängar fortfarande hade stor utbredning.
Odon växer inte bara på torvmarker. Små förekomster av odon återfinns ofta i ängs- och hagmarker. Arten är en bra indikator på långvarig hävd utan gödsling. Odon förekommer också i öppen skogsmark t.ex. under kraftledningar och i fuktsvackor i hällmarkstallskog eller i annan gles, hedartad skog. Odonet växer inte alltid fuktigt, den förekommer sparsamt även på friska och till och med torra grusiga marker. Arten hittas även i vägkanter och längs körvägar men har annars ingen särskild dragning till kulturskapade miljöer.
De vanligaste följeväxterna är ljung (43%), tall, skvattram och tranbär. På myrar är skvattram (62%) vanligast. Odonet blommar efter blåbär men något tidigare än lingon och samtidigt med skogsstjärna och liljekonvalj.