Knylhavre är troligen ursprunglig längs kusten men insådd eller kulturspridd i andra delar. I första utgåvan av Gävletraktens växter beskrivs den som allmän på havsstränder. I den andra utgåvan 1863 anges den förekomma flerstädes, särdeles i skärgården. Den har också rapporterats från många andra platser, särskilt längs järnvägsnätet där den uppenbarligen avsiktligt såtts in längs banvallarna. Växten var en tidigt använd foderväxt. Redan på 1730-talet samlades frön från ursprungliga förekomster på Åland och i Stockholms skärgård för fröodling. 1820 tillhandahöll Gävleborgs hushållningssällskap utländskt frö av knylhavre för insåning. Växten har hög återfyndsfrekvens och har således blivit varaktigt bofast där den introducerats. Troligen har växten även ökat under senare år.
Den vanligaste följeväxten är hundäxing (30%) följd av kråkvicker, gulmåra, renfana och hundkäx.