knylhavre
Arrhenatherum elatius
Mer information om arten
Knylhavre är troligen ursprunglig längs kusten men insådd eller kulturspridd i andra delar. I första utgåvan av Gävletraktens växter beskrivs den som allmän på havsstränder. I den andra utgåvan 1863 anges den förekomma flerstädes, särdeles i skärgården. Den har också rapporterats från många andra platser, särskilt längs järnvägsnätet där den uppenbarligen avsiktligt såtts in längs banvallarna. Växten var en tidigt använd foderväxt. Redan på 1730-talet samlades frön från ursprungliga förekomster på Åland och i Stockholms skärgård för fröodling. 1820 tillhandahöll Gävleborgs hushållningssällskap utländskt frö av knylhavre för insåning. Växten har hög återfyndsfrekvens och har således blivit varaktigt bofast där den introducerats. Troligen har växten även ökat under senare år.
Den vanligaste följeväxten är hundäxing (30%) följd av kråkvicker, gulmåra, renfana och hundkäx.

Ekologi

Knylhavre är ett flerårigt löst tuvat gräs utan utlöpare. Växten är tämligen ljuskrävande och växer helst solöppet men tål en viss beskuggning. Den föredrar torr genomsläpplig jord, gärna grus eller sand, och är något näringsgynnad. Vid kusten etablerar sig arten i glesa strandsnår i anslutning till stormdriftvallen, alltså oftast ovan den egentliga stranden. Den förekommer dock rikligast i skärgårdens kulturmarker – vid fiskelägenas soliga örtbackar, gistvallar och oskötta inägor. Innanför kusten förekommer knylhavren i första hand i vägslänter och på banvallar. Längs flera järnvägslinjer kan arten följas kilometervis. Även sedan linjen lagts ner och rälsen tagits bort, som längs den forna Salabanan, står gräset troget kvar. Från järnvägsnätet har den spridit sig till likartade slänter och oskötta gräsmarker i omgivningarna.

Utbredning

Mindre vanlig (23% och 134 notera-de lokaler). Ökande.
karta