kallgräs
Scheuchzeria palustris
Kallgräs är ursprunglig. Arten angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848 och 1863. Även i andra delar av landskapet angavs den som flerstädes eller allmän. Bortsett från att en del växtplatser säkert förstörts genom dikning har växten troligen varken ökat eller minskat sedan 1800-talet.
De vanligaste följeväxterna är vattenklöver (48%), rosling, vitag, dystarr, tranbär, trådstarr, rundsileshår och pors. I bottenskiktet är rufsvitmossa, Sphagnum majus, och sotvitmossa, S. papillosum, särskilt typiska. Kallgräset är en tidig myrväxt som blommar ungefär samtidigt med rosling och hjortron.
Ekologi
Kallgräs är flerårig. Den förökar sig vegetativt med en grenad och krypande jordstam som återfinns några decimeter ner i torven. Kallgräs är en utpräglad myrväxt som bara hittas i fattigkärr och mossar. Växten är ljuskrävande och växer som regel helt öppet. Den trivs bäst i blöta syrefria och starkt sura vitmossmattor där få andra kärlväxter framhärdar. I sådana mjukmattor bildas karaktäristiska ljusgröna vegetationssamhällen av kallgräs. Den återfinns ofta i blöta men inte vattenfyllda höljor och i laggkärr runt mossar, men kan i enstaka fall täcka nästan hela den öppna myren. Arten är vanlig även på gungflyn kring skogstjärnar, i lösbottenmosaiker och i blöta fattiga delar av strandkärr – särskilt i de större myrarna kring Dalälven. Kallgräset klarar troligen inte konkurrensen från andra växter i rikkärren, men möjligen är växten rent av kalkskyende. En enda observation har gjorts i rikkärr, nämligen i extremrikkärret vid Igelsjön i Valbo.
Utbredning
Vanlig (71% och 243 noterade lokaler).
