1943 gjordes ett sensationellt fynd av strandloka vid Gåsholma i nordligaste Gästrikland av Kerstin Cedergren Gelting. Ytterligare efterforskning längs Axmarkusten 1945 resulterade i ytterligare tolv växtplatser. Sten Ahlner fann samtidigt fem lokaler på den redan tidigare väl undersökta Iggön och redan 1946 upptäcktes sex nya lokaler på den angränsande Hälsingekusten (Granölandet). Fynden väckte stor uppmärksamhet eftersom arten frånsett ett tillfälligt fynd i Blekinge inte påträffats i Östersjön. Troligen har frön av strandloka följt med barlast från gamla segelfartyg. Det har föreslagits att spridningen skulle ha utgått från Axmarby hamn där ett sågverk drevs 1912–1934 (Cedergren Gelting 1993). Trävaror exporterades bland annat till Danmark. Mitt i artens spridningscentrum ligger emellertid även Axmar bruk. Bruket drevs från 1671 till 1927 och tonvis med barlast har dumpats i havet från lastageplatsen utanför bruket.
Strandlokan har senare ökat även inom det område där den först hittades på 1940-talet. Det är uppenbart att spridningen gått fort men den första etableringen i Axmartrakten måste rimligen ha inträffat långt före 1943. Senare har artens spridning längs ostkusten fortsatt. 1947 påträffades några unga plantor utanför Gårdskär i Norduppland. 1950 hittades den på Örskär utanför Gräsö, 1958 på Väddö, 1968 i Ångermanland, 1969 på Åland och 1992 i Helsingfors skärgård.
De vanligaste följeväxterna är rörflen och rödsvingel (41%) samt kråkvicker, strätta och strandvänderot. Strandlokan blommar i mitten av juli samtidigt med älggräs, stor blåklocka och flädervänderot.