Björnloka är en flerårig fröspridd växt. Den är måttligt ljuskrävande men växer helst öppet eller i halvskugga. Arten finns främst på kulturmark och är vanligare i kalkrika trakter än i kalkfattiga. Björnlokan förekommer mest i ohävdade gräsmarker. Typiska växtplatser är övergivna inägor, trädesåkrar, skogsbryn mot odlad mark, gårdstomter och gamla slåtterängar eller betesmarker. Arten är tålig mot igenväxning och finns rätt ofta i gles och luckig lundartad lövskog av sälg, asp, björk m.fl. träd men sällan i granskog. Alla skogslokaler innehåller rester av gamla inägor och slåtterängar. Björn-lokan finns och sprids också i det moderna kulturlandskapets landsvägskanter, industritomter och tippar. Den är också rätt vanlig på bangårdar och längs banvallar.

Arten är indelad i två tydliga underarter – sibirisk björnloka, ssp. sibiricum, och vit björnloka, ssp. sphondylium. Den dominerande underarten är sibirisk björnloka. Vit björnloka är mycket sällsynt och förekommer troligen mest tillfälligt på ruderatmarker. Den har under inventeringen bara hittats på massafabriken i Norrsundet. Ett par äldre uppgifter finns också från Gävle. Hos sibirisk björnloka förekommer även en avvikande form med långsmala bladflikar (f. angustifolium). Den tycks vara ganska vanlig i Gävletrakten och anges som tämligen allmän i Gävletraktens växter 1863.

Björnlokan är mycket ojämnt spridd och påfallande vanlig i vissa trakter men saknas helt i andra.
Vanlig (62% och ca 384 noterade lokaler).