Lundelmen är ursprunglig. Växten anges förekomma flerstädes längs kusten i andra utgåvan av Gävletraktens växter 1863 men bara tre lokaler anges på fastlandet innanför kusten. Arten har dock senare rapporterats från många inlandslokaler och möjligen har den ökat något de senaste hundra åren.
Vid havet är den vanligast och växer både på den öppna stranden och i löv- och buskbården. Den förekommer ofta på storblockiga, hårt ursvallade stränder och etable-rar sig i allmänhet i nivå med driftvallen. I inlandet förekommer arten mest vid större bäckar och åar – ofta på kortvarigt översvämmade eller översilade småöar och strandbrinkar där vegetationen är särskilt yppig. I nordväst består strandskogen ofta av lövskog av gråal, hägg och björk, i söder finns ofta inslag av ädla lövträd.
Arten förekommer också i lundmiljöer utan vattenkontakt. Sådana skogar finns mest på kalkrik mark och innehåller i regel andra krävande arter. Lundelmen kan här användas som signalart för värdefulla skogsmiljöer. I kontrast till detta förekommer arten emellanåt även på kulturmark vid bondgårdar, bruksmiljöer och industritomter.
Den vanligaste följearten är älggräs (37%). I skog är också gran, rönn, stenbär, hägg, harsyra, hallon och klibbal typiska. Vid havet är strätta vanligast följd av rödsvingel, kråkvicker, havtorn och rörflen.