Strandranunkeln är ursprunglig. Arten var troligen vanligare förr och har minskat på grund av igenväxning efter upphörande strandbete och ökad näringsbelastning. Runt Gävle, där den nu är försvunnen, angavs den förekomma flerstädes 1848. Även C.J. Hartman och C.O. Östling angav den här som »ej rar vid vatten« 1810.
Strandranunkeln är konkurrenssvag och gynnas av stora naturliga vattenståndsvariationer som gör att den kan blomma och sätta frukt när bottnarna blottas. På långgrunda stränder med finkorniga jordar och utan konkurrens av andra växter kan den förekomma i massvegetation.
De vanligaste följearterna är löktåg (21%), nålsäv, topplösa, svalting, trådtåg och sumpnoppa.