Tussilago är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den uppgavs finnas flerstädes i Gävletrakten 1848 och vara tämligen allmän 1863. I Gästrikland som helhet angavs den som allmän 1924 men med anmärkningen att den inte noterats i Hamrånge och Järbo. Arten har troligen ökat starkt under 1900-talet – till stor del med hjälp av ett expanderande vägnät.

Trots att tussilagon nu är vanligast i kulturlandskapet är den ursprungligen en krävande skogsväxt. Den förekommer naturligt i rikare skogsmiljöer, gärna på fuktig kalk- och mullrik mark med rörligt markvatten. Utströmningsområden i bergsluttningar, fuktstråk, källor och källbäckar är typiska växtplatser. Arten förekommer både i lövskog och i barrskog och såväl i ungskogar som på hyggen och i gammal skog. Många lokaler är ört- och lövrika fuktbarrskogar i övergångar mot sumpskog eller våtmarker. Inte så sällan får tussilagon sällskap av mer ovanliga växter som tvåblad, dvärghäxört, ögonpyrola eller kalkväxter som slankstarr, guckusko och stor låsbräken.

Den vanligaste följeväxten i skogen är annars älggräs (46%) följd av gran, stenbär, harsyra, vitsippa, piprör, skogsviol, skogsfräken, humleblomster och kärrfibbla. Arten har kortlivade frön och bildar inte fröbank. Förekomster i rotvältor och på omrörd jord på hyggen är troligen nya etableringar från vindspridda frön.

I kulturlandskapet etablerar sig tussilago överallt där det finns bar näringsrik jord och alldeles särskilt i vägslänter, på bullervallar, fyllnadsmassor, dikes- och muddermassor och i gamla grustag. Växten förekommer också som ogräs på odlad mark. Den lyckas med obändig livskraft hävda sig även på industritomter och i rena stadsmiljöer. På kulturmark är följeväxterna mer blandade än i skogen. Vanligast är maskrosor (19%), röllika, blodrot, rödven, gråbo, mjölkört och renfana.

I skogen blommar tussilagon samtidigt med blåsippa, hassel och tibast. I vägslänter börjar blomningen något tidigare.