Blåeld har kommit in med människan i historisk tid. Den har troligen blivit bofast under 1700-talet eller tidigt 1800-tal. Några tidiga lokalangivelser från järnbruk i landskapet talar möjligen för en etablering redan under bruksepoken. Sjöfarten har säkerligen haft stor betydel-se för spridningen och det är knappast förvånande att de första fynden gjordes i Gävle hamn (Hartman & Östling ms 1810). Till rätt stor del är dock blåelden medvetet inplanterad och naturaliserad. På Limön planterades den in från Gotland (Olle Lundgren, muntl.). Andra förekomster är uppenbarligen järnvägsspridda, t.ex. Storvik, Järvsta banvall och Svedens station. Den senare lokalen etablerades sannolikt på 1920-talet då Skånska cementgjuteriet anlade en betongfabrik i Valbo. Mest förvånande är måhända att den sol- och värmeälskande blåelden i så stor utsträckning lyckats hålla sig kvar på sina lokaler – i Hillevik åtminstone sedan 1848!
De vanligaste följearterna är röllika, maskrosor, stor-måra, renfana, åkertistel, hundäxing, kvickrot, gråbo och vit sötväppling. Blomningstiden är utdragen och sammanfaller både med prästkrage och med mjölkört.