gullpudra
Chrysosplenium alternifolium
Mer information om arten
Gullpudra är en ursprunglig skogsväxt. I Valbo kallades växten förr för »tundra«. C.J. Hartman och C.O. Östling uppgav att den finns ymnigt på fuktiga ställen vid Gävle 1810. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 uppges den förekomma flerstädes och utan exempel på växtplatser. Totalt finns bara drygt tjugo namngivna lokaler noterade före 1980. Möjligen ansågs den för vanlig för att precisera lokaler. Arten har säkert minskat avsevärt. Den får antas särskilt hårt drabbad av dikningar i skogen men även torrläggningar i odlingslandskapet och övergödning har säkert orsakat förluster.
Gullpudran får i första hand ses som en skogsväxt. Den växer ofta skuggigt i granskog eller lövskog och gärna i bäckraviner, bördiga sumpskogar eller längs småbäckar. Arten förekommer också i skogs- och åkerdiken där källvatten tränger fram. Den kan även växa i gamla igenväxande försumpade ängar eller odlingsmarker.
Den i särklass vanligaste följeväxten är älggräs (57%) som också utgör ett igenväxningshot vid torrläggning och igenväxning. Andra typiska följeslagare är vitsippa, revsmörblomma, harsyra, tussilago och kärrfibbla. Gullpudran börjar blomma redan i blåsippstid före vitsipporna.

Ekologi

Gullpudran är flerårig och har övervintrande blad. Den sprider sig vegetativt med underjordiska utlöpare. Arten pollineras och frösprids delvis med regnvatten och bildar fröbank. Den är svagt kalk- och näringsgynnad och lokaler med gullpudra innehåller ofta andra mer krävande arter. Troligen får markvattnets pH inte vara för lågt. Gullpudran växer alltid på finkornig jord, ofta finare än sand och gärna med inslag av lera. Vissa lokaler har mullrika organiska jordar. Viktigast är tillgången på rörligt ytnära markvatten. I typfallet finns öppna källflöden och källbäckar med lös vattenmättad jord där gullpudran växer. Andra gånger finns frodiga ormbunks- och högörtsamhällen men inget ytligt vatten.

Utbredning

Gullpudran är ojämnt spridd. Traktvis är den ganska vanlig men i andra delar t.ex. efter kusten och på öarna saknas den. Ett liknande utbredningsmönster med fläckvisa förekomster och frånvaro längs kusten finns även i Hälsingland och Uppland. Den gåtfulla utbredningen kan knappast enbart förklaras av att arten är svårspridd. Den kan också jämföras med dvärghäxört som har samma miljökrav men andra mekanismer för spridning (djurspridd).
Mindre vanlig (37% och 208 noterade lokaler). Minskande.
karta