Lundgröe är ursprunglig. Växten angavs som tämligen allmän i Gävletrakten 1848 och 1863. Wiger (1965) angav den också som tämligen allmän i nordväst, alltså i Ockelbo, Järbo och Ovansjö socknar. För resten av landskapet finns ingen sammanfattande bedömning.
Lundgröet är en skogsväxt med stark förkärlek till lövskog, lövsnår och bryn. Hälften av alla skogsförekomster är lövskogar och en fjärdedel är blandskogar. Barrskogar motsvarar knappt en femtedel. Kanske har lundgröe ingått i gräsfrö till parker eftersom den ofta finns i mängd i gamla igenvuxna parker. Arten är något kulturgynnad och växer rätt ofta i övergivna igenväxande kulturrester som odlingsrösen, gamla åkrar och beteshagar, vid murar, jordkällare och bland utkastad kompost. Den är starkt kopplad till igenväxning och saknas i allmänhet i aktivt brukade kulturmarker, nyligen omrörd mark och även i kvävetyngda skräpgräsmarker. Lundgröet växer gärna på fristående block i skogen och ofta på basiska bergbranter och klippor. Arten har ekologiska likheter med träjon men avviker något genom sin starka knytning till löv.
Den vanligaste följeväxten är rönn (26%). Hägg kommer på femte plats, asp på åttonde och gran först på tionde plats. Särskilt typiska lövskogsmiljöer är lövbårder och lövbestånd i skärgården. Sådana glesa och något torra skogsmiljöer domineras ofta av lundgröet. Många av skogarna är unga igenväxningsmiljöer, både naturliga sådana efter landhöjning och kulturbetingade sekundärskogar.
Utöver nämnda träd och buskar är stenbär, liljekonvalj, smultron, hallon, midsommarblomster, berg-slok och skogskovall de vanligaste följearterna. Även getrams är en förhållandevis vanlig följeart.