stinksyska
Stachys sylvatica
Stinksyska är ursprunglig. Arten angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848 och 1863 utan att några lokaler namngavs. Totalt är 30 gamla fynd bokförda. Det är tänkbart att den ökat i sen tid men svårt att veta.
Den vanligaste följeslagaren är älggräs (37%). På skogsmark är också vitsippa, harsyra, blåsippa och tussilago typiska. På kulturmark finns ofta hallon, åkertistel och midsommarblomster. Stinksyskan blommar på högsommaren samtidigt som bland annat liten blåklocka och gulmåra.
Den vanligaste följeslagaren är älggräs (37%). På skogsmark är också vitsippa, harsyra, blåsippa och tussilago typiska. På kulturmark finns ofta hallon, åkertistel och midsommarblomster. Stinksyskan blommar på högsommaren samtidigt som bland annat liten blåklocka och gulmåra.
Ekologi
Stinksyskan är flerårig. Den frösår sig lätt på öppen jord men sprids lokalt med kraftiga, under markytan, krypande utlöpare. Arten bildar ofta täta bestånd på mindre ytor. Stinksyskan förekommer ofta i kalkpåverkade skogsmiljöer men är troligen mest kvävegynnad. Den trivs bäst på fuktig skogsmark med mullrik lerhaltig jord och gärna där grundvatten tränger fram. Arten växer ofta i lundartad ormbunksrik lövskog bland klibbal och ädla lövträd men den trivs också i frodiga granskogar. Stinksyskan återfinns både på öppen skogsmark och i sluten skog, men ofta i gläntor. Växten är något kulturgynnad och dras till kväverika marker vid trädgårdstippar eller gamla kojrester. Kanske är den också något gynnad av kalhyggesbruk och markslitage från skogsmaskiner.
Utbredning
Vanlig (54% och 318 noterade lokaler).
