kattfot
Antennaria dioica
Kattfot är en ursprunglig art med naturliga växtplatser i berg och gles skog. Den betecknas som allmän i referenser från 1800-talet och från 1900-talets början. Säkerligen var arten både vanligare och talrikare för 100 år sedan när skogsbetet var utbrett och naturliga gräsmarker ännu dominerade kulturlandskapet.
Kattfoten är dock vanligast i kulturlandskapet där den är en utmärkt signalart för ogödslade gräsmarker med långvarig hävd. Särskilt typiska kattfotsmarker är betade torrängar av fårsvingeltyp. Andra miljöer är gårdstun, gamla banvallar, enbackar, björkhagar och gravfält. Åtskilliga restförekomster finns fortfarande längs de körvägar och stigar som förr band samman byar och fäbodmarker. Mer sällan ses arten längs nya vägar.
Den vanligaste följearten är lingon (38%) följd av ljung, fårsvingel, smultron, kruståtel och röllika. Även blodrot, rödven och gråfibbla är vanliga. Följearterna är ungefär desamma på skogsmark, berg och i kulturlandskapet. En ovanligare men ändå karaktäristisk följeslagare är månlåsbräken (6%) och kattfot är kanske den bästa ledarten till låsbräknar. Kattfoten blommar samtidigt som liljekonvalj, skogsstjärna och lingon. Plantorna är skildkönade.
Kattfoten är dock vanligast i kulturlandskapet där den är en utmärkt signalart för ogödslade gräsmarker med långvarig hävd. Särskilt typiska kattfotsmarker är betade torrängar av fårsvingeltyp. Andra miljöer är gårdstun, gamla banvallar, enbackar, björkhagar och gravfält. Åtskilliga restförekomster finns fortfarande längs de körvägar och stigar som förr band samman byar och fäbodmarker. Mer sällan ses arten längs nya vägar.
Den vanligaste följearten är lingon (38%) följd av ljung, fårsvingel, smultron, kruståtel och röllika. Även blodrot, rödven och gråfibbla är vanliga. Följearterna är ungefär desamma på skogsmark, berg och i kulturlandskapet. En ovanligare men ändå karaktäristisk följeslagare är månlåsbräken (6%) och kattfot är kanske den bästa ledarten till låsbräknar. Kattfoten blommar samtidigt som liljekonvalj, skogsstjärna och lingon. Plantorna är skildkönade.
Ekologi
Kattfoten är flerårig med övervintrande bladrosetter. Den förökar sig vegetativt med korta ovanjordiska utlöpare från den krypande jordstammen. Arten bildar sammanhängande bladmattor som kan täcka kvadratmeterstora ytor. Kattfoten är en ljuskrävande hedväxt med små näringskrav. Den trivs bäst på näringsfattiga torra och genomsläppliga jordar – gärna sand eller grus och även andra mer grovkorniga isälvsavlagringar. Den växer även på berghällar i skogslandskapet men kräver då kalk eller andra basiska bergarter. Typiska sådana naturliga miljöer är glesa kalktallskogar och uppstickande bergknallar av grönsten – ofta i anslutning till havet eller vid annat öppet vatten. Arten tål mycket väl en kortare tids översvämning och i nordväst finns den sällsynt som forsstrands-växt vid skogsbäckar.
Utbredning
Vanlig (87% och 543 noterade lokaler). Minskande.
