stenfrö
Lithospermum officinale
Mer information om arten
Stenfrö är ursprunglig. Artens förekomst i Gävle skär-gård har uppmärksammats av åtskilliga botanister. Den första uppgiften är från Gräsharen och Römaren där växten påträffades av Claes Östling (Wikström 1824). I Gävletraktens växter betecknas den som sällsynt. Totalt är tretton gamla lokaler kända. Arten har försvunnit från någon lokal på grund av exploatering, men i övrigt verkar den påfallande stabil och återfinns på samma öar som för 150 år sedan.
Stenfröet är knutet till landhöjningssträndernas löv- och buskbård. Frukterna sprids och kastas upp på land av stormar. Arten etablerar sig vanligen i anslutning till stormdriftvallar med uppvräkt kalkgrus och gärna där det finns luckor i lövbården. Den lever ofta kvar även sedan lövskogen slutit sig men aldrig vid övergången till barrskog. Växten förekommer ibland även längs stigar, torrbackar och i avröjda strandsnår på öarna.
De vanligaste följeväxterna är havtorn (41%), älggräs, rödklint, renfana, lundelm, strätta och hägg. Stenfröet blommar i juni samtidigt som liljekonvalj och ekorrbär. Blomningen fortsätter ett stycke in i juli.

Ekologi

Stenfrö är en flerårig högört. Äldre individer utvecklas ofta till små »buketter« med många stjälkar. Stjälkarna bildar karaktäristiska vinterståndare, likt dött hallonris, och frukterna faller efterhand under vintern. De är ca 3 mm, stenhårda, gråvita och liknar små porslinsägg. Arten är kalkkrävande men ganska skuggtålig och sätter frukt även under ett glest busk- eller trädskikt.

Utbredning

Mycket sällsynt (2,5% och 27 lokaler). Svensk nordgräns.