myggblomster
Hammarbya paludosa
Myggblomster är en ursprunglig myrväxt. Den anges först vara sällsynt i Gävletraktens växter 1848 och senare förekomma flerstädes med åtskilliga lokalexempel. Arten är överlag ganska flitigt rapporterad. Dess förekomst har troligen inte förändrats särskilt mycket under de senaste 150 åren.
Normalt växer myggblomster i öppna kärr men den har undantagsvis hittats i ganska tät sumpskog. En förekomst har också påträffats i botten av ett igenväxande grustag. I övrigt är växten påtagligt kulturskyende.
Den vanligaste följeväxten är vattenklöver (63%) följd av tranbär, pors, trådstarr, rundsileshår, vass, rosling, vitag, dystarr, storsileshår och småsileshår.
Myggblomstrets blomning sammanfaller med älggräsets och mjölkörtens blomning men blommande individer har påträffats både tidigare och senare. Plantor i frukt är ganska vanliga men stänglarna försvinner snabbt på hösten.
Normalt växer myggblomster i öppna kärr men den har undantagsvis hittats i ganska tät sumpskog. En förekomst har också påträffats i botten av ett igenväxande grustag. I övrigt är växten påtagligt kulturskyende.
Den vanligaste följeväxten är vattenklöver (63%) följd av tranbär, pors, trådstarr, rundsileshår, vass, rosling, vitag, dystarr, storsileshår och småsileshår.
Myggblomstrets blomning sammanfaller med älggräsets och mjölkörtens blomning men blommande individer har påträffats både tidigare och senare. Plantor i frukt är ganska vanliga men stänglarna försvinner snabbt på hösten.
Ekologi
Myggblomster är flerårig. Växten har en kort upprät jordstam och anlägger varje år en ny näringslagrande knöl vid basen av stängeln. Den kan föröka sig vegetativt med små groddknoppar i bladkanterna. De små fröna är vindspridda. Myggblomster är en konkurrenssvag myrväxt knuten till öppna blöta fattigkärr. Arten är troligen oberoende av kalk eller möjligen något kalkskyende. Den klarar dock inte att växa i mossar och undviker de mest extrema fattigkärren. Troligen gynnas arten av en något förhöjd näringshalt men missgynnas när vegetationen blir för tät och snabbväxande. Även utan stråväxter måste myggblomstret växa tillräckligt för att inte bli övervuxen av vitmossor. Gungflyn eller lösbottenmosaiker med gles lågvuxen vegetation och inslag av öppna vattensamlingar är därför typiska växtplatser för myggblomster. Även laggkärr och magrare delar av översvämningsbetingade mader är vanliga. Ofta sitter plantan »löst nedstucken« i vitmossan, ibland direkt i dyn mellan strån och blad.
Utbredning
Arten är välspridd men något vanligare längs kusten. Troligen beror det på att de relativt unga myrarna här innehåller högre andel lösbottenytor och möjligen något högre salthalt. Ofta har något tiotal plantor noterats men populationen på varje myr torde normalt vara avsevärt högre.
Mindre vanlig (37% och 126 noterade lokaler).
