blåhallon
Rubus caesius
Blåhallon är en ursprunglig art. I Gävletraktens växter 1863 uppges den finnas flerstädes på havsstränder i Gävletrakten. Växten har minskat betydligt kring staden genom exploatering och igenväxning men är fortfarande en karaktärsart på öarna i Yttre fjärden.
Blåhallon förskjuts med landhöjningen upp i strandskogen och lever länge kvar trots att fruktsättningen upphört. Fruktmognaden sker under sensommaren och hösten, samtidigt som den fortfarande blommar. Varma somrar kan flera liter bär plockas på bra lokaler i kustbandet. Blåhallon förekommer i mindre utsträckning även i andra öppna miljöer i skärgården och mycket sällsynt i inlandet. Några lokaler har hittats i bryn till strandskogar vid Dalälven och i naturliga gläntor vid tidvis översvämmade svackor i skogen. Dessa lokaler är troligen isolerade restförekomster från tidigare stadier i Östersjöns utveckling. Sist kan tilläggas att ett par fynd även gjorts i öppna kantzoner mot odlad mark och vid några tippar och industriområden.
De vanligaste följearterna är havtorn (32%), hägg, hundkäx, ask, rörsvingel, klibbal och måbär.
Blåhallon förskjuts med landhöjningen upp i strandskogen och lever länge kvar trots att fruktsättningen upphört. Fruktmognaden sker under sensommaren och hösten, samtidigt som den fortfarande blommar. Varma somrar kan flera liter bär plockas på bra lokaler i kustbandet. Blåhallon förekommer i mindre utsträckning även i andra öppna miljöer i skärgården och mycket sällsynt i inlandet. Några lokaler har hittats i bryn till strandskogar vid Dalälven och i naturliga gläntor vid tidvis översvämmade svackor i skogen. Dessa lokaler är troligen isolerade restförekomster från tidigare stadier i Östersjöns utveckling. Sist kan tilläggas att ett par fynd även gjorts i öppna kantzoner mot odlad mark och vid några tippar och industriområden.
De vanligaste följearterna är havtorn (32%), hägg, hundkäx, ask, rörsvingel, klibbal och måbär.
Ekologi
Blåhallon är en flerårig halvbuske med nedliggande stammar. Den förökar sig vegetativt med ovanjordiska och rotslående utlöpare. Frukterna sprids av fåglar. Arten är värmekrävande och frostkänslig och växer helst öppet i solexponerade bryn. Huvudbiotopen är kalkrika strandsnår på stormexponerade havsstränder. Blåhallonet etablerar sig oftast strax nedom stormdriftvallen och kan ibland vandra ner på den öppna stranden. Vanligen återfinns blåhallonet i övre eller nedre kanten av havtornsbården. Under en säsong kan arten bilda glesa mattor över havtorn, block och sten genom att skicka ut två till tre meter långa utlöpare som rotar sig i finmaterialet mellan blocken (Ericson 1973a). Den trivs bäst på exponerade ståndorter där isskruvning och vinterstormar skapar vegetationsluckor med naket kalkgrus. Även kulturingrepp i form av muddringar och röjningar kan kortvarigt gynna arten.
Utbredning
Arten har en sydlig utbredning i landet och förekommer främst i kusttrakter. Landets nordligaste naturliga förekomst har hittats på Kusö kalv i nordligaste Gästrikland.
Sällsynt (9% och 75 noterade lokaler). Svensk nordgräns.
Sällsynt (9% och 75 noterade lokaler). Svensk nordgräns.
Lokaler
hybrider
Hybriden med hallon, R caesius × idaeus, förekommer på flera ställen i Gävleskärgården. »Hybriden förenar hallonets buskbildande förmåga med blåhallonets långa utlöpare. Resultatet blir en högvuxen och månggrenig buske som klänger upp i havtornssnåren och fullständigt kan täcka dessa« (Ericson 1973a). Den uppges vara bäst utbildad på Limön, Lövgrund och Eggegrund (Ericson 1973a), men finns också på Gråsjälsbådan och Vitgrund.
Hybriden med hallon, R caesius × idaeus, förekommer på flera ställen i Gävleskärgården. »Hybriden förenar hallonets buskbildande förmåga med blåhallonets långa utlöpare. Resultatet blir en högvuxen och månggrenig buske som klänger upp i havtornssnåren och fullständigt kan täcka dessa« (Ericson 1973a). Den uppges vara bäst utbildad på Limön, Lövgrund och Eggegrund (Ericson 1973a), men finns också på Gråsjälsbådan och Vitgrund.