Guckusko är en ursprunglig skogsväxt. Arten omnämns från Gävletrakten första gången 1810 av Carl Johan Hartman. 1824 angavs den också från de klassiska guckuskomarkerna kring byarna Mårtsbo och Kubbo. Totalt är 15 gamla lokaler kända. Artens utbredning och förekomst verkar vara ganska oförändrad även om många lokaler tidigare skadades eller förstördes i det maskinella skogsbruket. Även uppgrävning och plockning har varit, och är måhända fortfarande, ett hot mot lättillgängliga växtplatser. Arten fridlystes redan 1941.

Lokaler med guckusko innehåller alltid andra intressanta skogsväxter och arten kan sägas vara den mest krävande signalarten bland den kalkrika gran- och sumpskogens örter. Ofta förekommer arter som tibast, ask, nästrot, tvåblad, underviol och skogsknipprot. Den mest antecknade följeväxten är dock stenbär (48%) följd av liljekonvalj, blåsippa, gran, piprör, vitsippa, ekorrbär, vårärt, ormbär och harsyra. Guckuskon växer på några lokaler även i skogsklädda rikkärr präglade av rörligt markvatten. Undantagsvis har den också påträffats i vägkanter och diken. Guckuskon blommar samtidigt med liljekonvalj, skvattram och skogsstjärna. Blomningen är ungefär en vecka tidigare på öppna lokaler än i sluten skog. Arten pollineras bland annat av sandbin (Antonelli m.fl. 2009), men knappast mer än en fjärdedel av plantorna sätter frukt. Fröna är små och kan spridas med vinden. Spridningen verkar mest ske lokalt. I några fall har dock uppenbart nyetablerade förekomster hittats.