vasstarr
Carex acuta
Vasstarr är en ursprunglig art. Den var vanlig i Gävle-trakten även vid 1800-talets mitt (Hartman 1863, Thedenius ms 1835). Möjligen har den ökat under senare delen av 1900-talet. Den bedömdes i alla fall vara på stark spridning i kustområdet på 1970-talet (Ericson 1973a).
De vanligaste följeväxterna är topplösa (23%), strandlysing, kråkklöver, fackelblomster, sjöfräken, vass och sprängört.
De vanligaste följeväxterna är topplösa (23%), strandlysing, kråkklöver, fackelblomster, sjöfräken, vass och sprängört.
Ekologi
Vasstarr trivs bäst i tämligen näringsrika eller åtminstone välbuffrade större sjöar och vatten-drag. Den kan bilda breda strandvassar mot öppet vatten längs större vattendrag som Dal-älven. Arten växer från grunt vatten ner till en halv (eller en) meters djup. Den förekommer också i större diken och i fuktiga strandängar eller försumpade åkrar men sällan långt från öppet vatten. Arten är till stor del vattenspridd och förekommer också långt ut till havs, t.ex. på Eggegrund där små bestånd etablerat sig på nordstranden.
Utbredning
Utbredningen är knuten till de större vattenlederna och växten saknas i stora områden däremellan. Rikligast förekommer den vid Dalälven. Artens förekomst kan möjligen vara något överskattad på grund av förväxling med bunkestarr.
Vanlig (69% och 458 noterade lokaler).
Vanlig (69% och 458 noterade lokaler).
Lokaler
hybrider
Hybriden med bunkestarr, C acuta × elata, har angivits från Valbo, längs Kubbobäcken (Hartman 1863). Den är också samlad från Testeboån av Hartman 1845 (belägg i S). Även hybriden med hundstarr, C acuta × nigra, företräds av ett belägg på Riksmuseet som samlats i Gävle av KF Thedenius 1833.
Hybriden med bunkestarr, C acuta × elata, har angivits från Valbo, längs Kubbobäcken (Hartman 1863). Den är också samlad från Testeboån av Hartman 1845 (belägg i S). Även hybriden med hundstarr, C acuta × nigra, företräds av ett belägg på Riksmuseet som samlats i Gävle av KF Thedenius 1833.
