sengröe
Poa palustris
Sengröe är en ursprunglig men starkt kulturgynnad art. Den uppgavs förekomma flerstädes i Gävletrakten vid 1800-talets mitt. För Gästrikland som helhet saknas tidigare bedömningar. Växten är dock förhållandevis sparsamt rapporterad med endast åtta namngivna lokaler i litteraturen.
Vid havet växer den bara på starkt utsötade stränder vid bäck- och åmynningar. Sengröe uppträder även som ruderatväxt på anlagda kulturmarker som industriytor, hamnar, bangårdar, tippar och upplag och även på mycket näringsrik mark vid bondgårdar.
De vanligaste följeväxterna är älggräs (19%), revsmörblomma, kråkvicker, kvickrot, strandlysing, åkertistel, brännässla, gråvide och grenrör.
Vid havet växer den bara på starkt utsötade stränder vid bäck- och åmynningar. Sengröe uppträder även som ruderatväxt på anlagda kulturmarker som industriytor, hamnar, bangårdar, tippar och upplag och även på mycket näringsrik mark vid bondgårdar.
De vanligaste följeväxterna är älggräs (19%), revsmörblomma, kråkvicker, kvickrot, strandlysing, åkertistel, brännässla, gråvide och grenrör.
Ekologi
Sengröe är en närstående art till lundgröe. Den förökar sig genom könlös frösättning. Arten bildar glesa tuvor som kan skjuta sidoskott. Sengröet föredrar fuktig näringsrik mark och växer helst helt öppet. Växten förekommer mest vid större näringsrika vatten och i de centrala kulturbygderna. Arten växer naturligt på stränder och särskilt rikligt i tidvis översvämmade fuktängar. På de frodiga älvängarna vid Dalälven är den en av karaktärsarterna och den kan lokalt dominera denna vegetation. Sengröet växer även på många andra strandtyper, t.ex. på sandstränder, på vågexponerade blockstränder, i gråvidesnår eller i gles strandskog. Arten återfinns också i en mängd kulturpåverkade miljöer i anslutning till näringsrika vatten. Hit hör diken, kanaler, muddermassor och betesmarker.
Variation
Arten är mycket variabel till storlek och byggnad.
Utbredning
Vanlig (65% och 354 noterade lokaler).
