slokstarr
Carex pseudocyperus
Den äldsta uppgiften om slokstarr är från Verkviken på Eskön (Hartman & Östling ms 1810) varifrån den också samlats flitigt. I Gävletraktens växter 1863 beskrivs slokstarren som sällsynt. Ytterligare tre lokaler var då kända. Arten är ursprunglig i kustområdet men har idag en vidare spridning och har troligen gynnats av förhöjda näringshalter under 1900-talet.
Vanliga följearter är kråkklöver (37%), topplösa, vattenmåra, vass, strandklo, trindstarr, bunkestarr och kaveldun.
Vanliga följearter är kråkklöver (37%), topplösa, vattenmåra, vass, strandklo, trindstarr, bunkestarr och kaveldun.
Ekologi
Slokstarren saknar utlöpare och växer i bladrika tuvor. Den föredrar näringsrika och kalkrika sjöar och småvatten eller blöta klibbalkärr. Den växer här mycket blött, ofta i gungflyvassar av bladvass, kaveldun eller säv och helst på flytande vegetationssjok i kanten mot öppet vatten. I alkärren återfinns den i de blöt-aste delarna bland lös dy eller stående vatten. Slokstarren växer också i näringsrika diken, och restförekomster kan leva kvar i utdikade eller igenvuxna våtmarker. Den tål viss beskuggning men blommar inte om skogen är sluten. Arten gynnas av omrörning och förekommer ibland vid utfyllda eller kulturskapade vatten i industriområden och på byggplatser.
Utbredning
Utbredningen är tydligt sydostlig både i landskapet och i landet som helhet. Nordligare lokaler finns längs Hälsingekusten upp till Medelpads kustland. I ett tidigare klimatskede har slokstarren nått ända upp till Norrbotten.
Sällsynt (14% och 81 noterade lokaler). Ökande.
Sällsynt (14% och 81 noterade lokaler). Ökande.
