Gästriklands flora - luddunört

luddunört

Epilobium parviflorum

Luddunört har troligen kommit in spontant i modern tid. Den är sydlig men tämligen allmän i norra Uppland. Den tidigaste uppgiften hittas i Gävletraktens växter 1863. Robert Hartman angav här växten som sällsynt och att växtplatsen är osäker men troligen är Engesberg.

Ekologi

Luddunört är flerårig. Den har korta ovanjordiska utlöpare och sprids med små luftburna frön. Arten är starkt knuten till kalktrakter i landet. Den är också något näringsgynnad och ljuskrävande. Den växer därför öppet i kalkrika fuktiga miljöer vid sjöstränder, kärrkanter och i diken. I Gästrikland har den bara hittats i diken med kalkrika leror i anslutning till odlad mark.

Utbredning

Mycket sällsynt (3 lokaler i 3 rutor). Svensk nordgräns.

Lokaler

1. Valbo, Lersjön, dikeskant på hygge mot sjön, 13H2e 6713150 1572450, ca 40 ex 1990 (G Eriksson), förgäves sökt 2009 (PST mfl).
2. Mårtsbo, vid Kubbovägen 4, 13H3f 6719850 1579050, igenväxande dike, vid lerig åker, få ex 1984, 25 blommande 1985 (K Wallin enl Ståhl 1985), diket torkar ur på sommaren, men troligen finns rörligt markvatten i botten. Senare spridd nedströms, 1990 på en sträcka av 500 m (K Wallin).
3. Gävle, Kungsbäck söder om Kungsbäcken och norr om Myrängen, 13H5e 6728050 1570250, brett huvuddike mellan åkrar, i lerig dikeskant med mossor i botten, några 10-tal ex 1994 och även 2007 (PST).
Äldre uppgifter
Valbo, Grinduga, i grustaget (G Eriksson enl Lindberg 1979); ej återfunnen 1983–84 (Ståhl 1985); Gävle, »växtstället osäkert, troligen Engesberg« (Hartman 1863); Sörby (Lindberg 1979); Römaren (Lindberg 1979); Ramna (Lindberg 1979).