harklöver
Trifolium arvense
Harklöver har troligen etablerat sig i södra Gästrikland med tidigt jordbruk men har senare fått påspädning som följeslagare till sjöfart och annan trafik. Den första uppgiften är från Gävle hamn 1833 då arten noterades av Thedenius. Den beskrivs som sällsynt och kulturspridd i första utgåvan av Gävletraktens växter 1848.
De vanligaste följearterna är femfingerört (39%), röllika, sandnarv, vitklöver, gulmåra, fårsvingel, bockrot och gråfibbla. Harklöver blommar samtidigt med gulmåra, liten blåklocka och bockrot.
De vanligaste följearterna är femfingerört (39%), röllika, sandnarv, vitklöver, gulmåra, fårsvingel, bockrot och gråfibbla. Harklöver blommar samtidigt med gulmåra, liten blåklocka och bockrot.
Ekologi
Harklöver är en solälskande och konkurrenssvag torrmarksart. Arten är ettårig och höstgroen-de. Frön av harklöver kan troligen vila i marken under en tid och gro om jorden exponeras. Den är oberoende av kalk och växer gärna på magra sandiga åsslänter eller andra solexponerade slänter i odlingslandskapet. För att harklövern ska trivas krävs ordentlig sommartorka med bortbränd vegetation eller nötning som blottar mineraljorden. Någon gång har arten setts i sandiga åkrar och tillfälligt i jord- och grushögar. Harklövern gynnas av bete. Den är vanligen koncentrerad till små men individrika bestånd, ofta bara några kvadratmeter stora.
Utbredning
Arten är sydlig och befinner sig här i utkanten av sin utbredning. Större populationer söderut ger säkert en viss påspädning med vägnät och transporter.
Sällsynt (12% och 39 lokaler). Ökande.
Sällsynt (12% och 39 lokaler). Ökande.
