Bergsloken är ursprunglig. Den angavs som tämligen allmän i Gävletrakten 1848. Uppfattningen stöds av Arnell som 76 år senare gjorde samma bedömning för landskapet som helhet. Förmodligen har växten nu blivit ännu vanligare sedan skogsbetet försvunnit.
Bergsloken växer i praktiskt taget alla skogstyper utom i rena ristyper. Så fort marken blir något rikare och markvattnet rörligt brukar bergsloken vara närvarande. Särskilt rikligt förekommer den i glesa och lövrika lågörtskogar. Skogens ålder verkar inte ha någon betydelse eftersom arten är ungefär lika vanlig i skog av alla åldrar. Den växer dessutom gärna på hyggen eller annan öppen skogsmark. Bergsloken gynnas starkt av ett öppet trädskikt och har kanske svårare att växa i skugga i helt sluten skog. Även markfuktigheten kan variera från ganska torrt till fuktigt eller blött. Arten växer t.ex. i sump-skogar och även i ren kärrvegetation i myrkanter om det finns framträngande grundvatten. Den kan också växa torrt på basiska hällar eller klippor.
Växten trivs utmärkt i havets närhet men tål inte dränkning och växer därför i kanten mot strandskogen eller i den glesa yttre strandlövskogen, ofta i nivå med den översta stormdriftvallen. Arten ingår också i snår av havtorn och andra buskar vid havet. Ett liknande biotopval kan ses vid stränder av rinnande vatten.
Bergsloken förekommer också på diverse kulturmarker, inte minst längs vägkanter och även i måttligt näringsrika gräsmarker. Däremot finns den sällan på kväverika skräpgräsmarker och kraftigt omrörd mark.
Den i särklass vanligaste följeväxten är stenbär (40%) följd av piprör, gran, rönn, midsommarblomster, älggräs, blåsippa, vitsippa, blodrot och smultron. Berg-sloken blommar samtidigt som liljekonvalj och ormbär.