brandlilja
Lilium bulbiferum
Brandlilja är en gammal prydnadsväxt som kan förvildas men oftare blir kvarstående där den odlats. Växten var en av de vanligaste prydnadsväxterna vid gårdar i landskapet på 1800-talet. Den angavs första gången som vild vid Strömsbro i Gävle 1818 av Carl Johan Hartman. Brandliljan är ursprunglig i Central- och Östeuropa.
Typiska följeslagare är hundkäx, midsommarblomster, älggräs, stormåra och akleja.
Typiska följeslagare är hundkäx, midsommarblomster, älggräs, stormåra och akleja.
Ekologi
Brandliljan är flerårig. Den sätter sällan frukt men sprids lokalt med groddknoppar från bladvecken. Arten är en ovanligt konkurrenskraftig och anspråkslös prydnadsväxt som kan leva kvar under mycket lång tid sedan odlingen upphört. Den klarar att växa i oskötta gräsmarker och även i gles skog. Växten har mest registrerats i anslutning till övergivna tomter vid torp, fäbodvallar och bland trädgårdsutkast. Brandliljan är den i särklass vanligaste förvildade prydnadsväxten vid landskapets fäbodar och skogstorp. Till skillnad mot krolliljan har den inte noterats vid större gods och parker.
Utbredning
Mindre vanlig (24% och 60 noterade lokaler).
