Småborren är troligen en gammal kulturföljeslagare som kommit in med tidigt jordbruk. Arten kan möjli-gen vara ursprunglig men i stort sett är alla miljöer där den växer formade av kulturen. Den uppgavs första gången 1810 av Carl Johan Hartman och Claes Östling. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 uppges den förekomma flerstädes. Totalt är 28 äldre växtplatser namngivna. Arten minskar troligen något genom igenväxning och expanderande bebyggelse.
De vanligaste följeväxterna är hundäxing (50%), midsommarblomster, rödklint, röllika, skogsklöver, stormåra och brudbröd. Småborren blommar på sensommaren samtidigt med rödklint och gullris.
I Valbo kallades daggkåpa förr »regnhatt« och i Ovansjö kallades den »daggskål«, »Marie kåpa« eller »jungfrukåpa«. Daggkåporna är apomikter, dvs. de har könlös fröförökning och är förhållandevis svagt differentierade arter. De särskiljs på subtila karaktärer som färgnyans, bladform och behåring. Det krävs träning och erfarenhet för att skilja dem åt. Arterna har i möjligaste mån separerats under inventeringen, men är mer översiktligt behandlade här än andra arter. Fynd av ovanligare arter utan belägg har i regel uteslutits.
Som grupp är daggkåporna mycket vanliga och förekommer i princip i alla florarutor. Daggkåporna är kulturmarksväxter och gräsmarksspecialister. Olika arter har något olika biotopkrav och olika utbredning i landskapet. Det är troligen bara glatt daggkåpa som har naturliga förekomster i landskapet.