skogsklocka
Campanula cervicaria
Skogsklockan är en gammal kulturföljeslagare som troligen kommit in under det äldre odlingslandskapets framväxt. Från 1800-talet finns sju kända lokaler och före 1980 19 lokaler. Idag är mer än 130 lokaler kända i landskapet vilket innebär en avsevärd ökning.
De vanligaste följearterna är piprör (46%), stenbär, prästkrage, rödklöver, fyrkantig johannesört, strätta, blodrot och brudborste. Skogsklockan blommar mitt på sommaren samtidigt som andra blåklockor, älggräs, mjölkört och åkervädd.
De vanligaste följearterna är piprör (46%), stenbär, prästkrage, rödklöver, fyrkantig johannesört, strätta, blodrot och brudborste. Skogsklockan blommar mitt på sommaren samtidigt som andra blåklockor, älggräs, mjölkört och åkervädd.
Ekologi
Skogsklocka är en fröspridd tvåårig eller flerårig ört. Plantan dör efter blomningen och blomställningen torkar till en styv vinterståndare som tjänar som temporärt frölager. Arten är ljuskrävande och växer i öppen skogsmark eller i kantzoner mot odlad mark. Den vill gärna ha något näringsrikare skogsmark men trivs inte på kväve-rika skräpgräsmarker och tippar. Från att tidigare ha varit knuten till skogsbeten och bryn mot slåtterängar eller odlingar är den idag främst en vägkantsart. Två tredjedelar av alla lokaler är vägkanter. Utbyggnaden av skogsvägnätet kan vara en orsak till att skogsklockan ökat. Även kraftledningsgator, byvägar och dikesslänter är typiska växtplatser. Arten tål viss konkurrens av högörter och sly men inte sluten skog.
Variation
Ljusblå skogsklockor har noterats från Särsta i Torsåker och Björkebäck vid Forsbacka i Valbo.
Utbredning
Skogsklockan är ojämnt spridd och saknas längs kusten.
Mindre vanlig (27% och 133 lokaler). Ökande.
Mindre vanlig (27% och 133 lokaler). Ökande.
