Svinrot är en flerårig rosettbildande ört med grov, svart jordstam. Jordstammen delar sig ofta nära marken och bildar flera rosetter. Växten kan på detta sätt bilda stora bladmattor. Frukterna har fjäderformade hår och sprids med vinden. Svinroten är en gräsmarksspecialist som förr växte i mängd i många ängar i Syd- och Mellansverige. Den är inte kalkkrävande men föredrar något rikare mark. Svinroten är ljuskrävande och i grunden beroende av öppen mark. Den är dock uthållig och klarar årtionden av igenväxning utan att blomma. Den är främst en slåtterängsspecialist som missgynnas av hårt och långvarigt bete. På de två kvarvarande lokalerna växer den på marker som tidigare varit backslogar. Den har överlevt i brynmiljöer trots att lokalerna knappast hävdats de senaste 50 åren. Arten har svarat mycket positivt på röjning och slåtter på den ena lokalen och antalet blommande plantor har ökat mångfalt.

Mycket sällsynt (2 lokaler i 2 rutor). Minskande. Svensk nordgräns.

1. Torsåker, Fagersta, 300 m NV Getbacken, 13G2f 6712787 1529185, upptäckt 1983 men utgången under 1990-talet, därefter hittad 10 m därifrån i blandskog på fd betesmark-äng intill körväg (BRI), 28 blommade samt 54 vegetativa 2006 (MBE).
2. Valbo, Hemlingby, vid 2 km-spåret, 13H5e 6726260 1574648, fd slåtteräng i sydvänd moränsluttning, tillsammans med svartkämpar, blåsuga, vårfingerört, brudbröd, piprör, gullviva, blåklockor mfl upptäckt 1995, röjd 1996 och slagen årligen, kontrollerad sedan 1997, som minst 60 blommande 1998 och som mest 1160 blommande 2005 (PST & P-O Erickson).
Äldre uppgifter
Valbo, Stenbäck 1872, 1874 (RHn i UPS och S; RHn enl Arnell 1924b); Gävle, Sörby 1953 (Lindberg 1979); Valls hage (Lindberg 1979) [enligt Lindberg uppgiven av Almquist]; äng vid Rödjningen 1919 (Hugo Fredén i eget herb).