Örnbräken är en konkurrenskraftig ormbunke med stark vegetativ föryngring. Sporbildande plantor är troligen mycket sällsynta i våra trakter. Stora sammanhängande bestånd av örnbräken är som regel samma individ som spridit sig med krypande jordstammar. Arten anses gynnad av brand och är beroende av bar jord för att kunna etablera sig från sporer. Den är tämligen ljuskrävande och föredrar öppen skogsmark eller glesa skogar. Växten är troligen något kalkgynnad och gynnas av sluttande mark med rörligt markvatten.

Örnbräken är spridd i de flesta av landskapets skogar, men favorittillhållen är gläntor i svackor omgivna av skog och frodiga bergssluttningar med ungskog eller annan gles skog. Även öppen skogsmark under kraftledningar och sedan länge betade moränbackar är typiska miljöer där arten blir vegetationsbildande. Stränder vid rinnande vatten, i första hand moränstränder vid forsar och kringflutna småöar, är en annan viktig biotop. Örnbräken växer också i fastmattor i rikkärr och kraftigt sluttande kärr. I kulturlandskapet är den vanligast efter skogsvägar, i beteshagar och i igenväxande inägor. Det är svårt att veta om arten sprider sig till sådana miljöer med sporer eller med utlöpare från angränsande miljöer. Örnbräken är giftig och betas ogärna av boskap eller vilda djur.

Arten är mycket variabel i storlek och form men av allt att döma finns bara underarten taigaörnbräken, ssp. latiusculum, i landskapet.