skogsvicker
Vicia sylvatica
Mer information om arten
Skogsvicker är en ursprunglig skogsväxt. Arten angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848 och 1863. Ett stort antal äldre fynd finns också angivna. Arten har troligen fått ökad spridning med skogsbruket och gynnats av att skogsbetet försvunnit.
Den i särklass vanligaste följeväxten är piprör (50%) följd av blåsippa, stenbär, midsommarblomster, smultron, vitsippa, skogsviol, örnbräken, gran och blodrot. Skogsvickern börjar blomma samtidigt som midsommarblomster och hundkäx.

Ekologi

Skogsvicker är en mångårig storvuxen ärtväxt som breder ut sig liggande och klängande över annan vegetation. Arten har ett djupgående rotsystem med en förvedad och grenad jordstam där nya sidoskott anläggs. Den växer öppet eller i halvskugga och utvecklas bäst på hyggen, i bryn och i gles skog. Skogsvickern föredrar väldränerad, frisk, gärna något kalkpåverkad skogsmark. Den växer oftast på sluttande mark, gärna i vägslänter eller bergsluttningar. Arten förekommer i lundartad granskog och blandskog av lågörttyp, ofta i samma miljöer som blåsippa men också i öppen skog bland gräs och örnbräken. Skogsvickern är i någon mån gynnad av modernt skogsbruk som levererar stora ytor med öppen skogsmark. Den verkar också spridas längs skogsvägnätet och körvägar på hyggen. Skogsvickern sprids även efter E4 och andra större landsvägar. I odlingslandskapet finner man arten i igenväxande hagmarker och skogsbryn mot öppen mark. Den förekommer inte på stränder eller i permanent våta miljöer.

Utbredning

Arten har en sydlig eller sydöstlig utbredning i Sverige. Den är vanligast i östra delen av landskapet men saknas helt på öarna längs kusten, troligen på grund av ofullbordad spridning.
Vanlig (67% och 433 noterade lokaler). Ökande?
karta