ormbär
Paris quadrifolia
Mer information om arten

Ormbär är ursprunglig. Som ett dialektalt namn i Valbo uppges »bolmört« men detta är kanske en missuppfattning. Växten angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848 och vara tämligen allmän i landskapet som helhet 1924. Arten kan ha ökat genom igenväxning under senare delen av 1900-talet.

Den i särklass vanligaste följeväxten är vitsippa (49%) följd av älggräs, harsyra, gran, stenbär, ekorrbär, rönn, blåsippa och liljekonvalj. Ormbär blommar samtidigt som liljekonvalj, skogsstjärna, grönkulla och skvattram.

Ekologi

Ormbär är en flerårig ört. Växten sprids vegetativt med grunt krypande jordstammar i marken. Ormbär är en skuggtålig och konkurrenskraftig skogsväxt. Den föredrar ganska näringsrik mark med tjocka mullrika jordar. Arten gynnas därför starkt av stort lövinslag eller kalkförekomster som förbättrar jordmånen. Många lokaler präglas också av rörligt markvatten. Växten förekommer mest i lundartade eller örtrika skogar och kan användas som lättare signalart för rikare skogsmiljöer. Den växer i skogar av alla åldrar och hittas ofta i tät lövrik ungskog. I välutvecklade lundmiljöer eller fuktiga kalkbarrskogar kan ormbär bli en karaktärsart eller till och med dominera markvegetationen. En stor andel av de noterade lokalerna är blandskogar eller lövskogar och ofta finns inslag av ädla lövträd. Arten förekommer även i rika och inte alltför blöta sumpskogar (fuktskogar) och någon gång i örtrika kärrkanter. Ormbär förekommer också i odlingslandskapet men nästan bara i övergivna, oskötta ägor i skuggan av lövträd. Den koloniserar lätt igenväxta lövslymarker. I hävdade gräsmarker finns inga ormbär. Arten är visserligen något kvävegynnad men saknas i de mest övergödda urbana kulturmiljöerna.

Utbredning

Mycket vanlig (99% och 1269 noterade lokaler).
karta