havtorn
Hippophaë rhamnoides
Mer information om arten
Havtorn är en ursprunglig art som vandrat in i landet under istidens slutskede. Arten kan ha följt den retirerande isen upp till Gästrikland för omkring 10000 år sedan. Pollenfynd av havtorn visar att den var på plats i västra delen av landskapet för 9000 år sedan och att den förskjutits österut med kustlinjen allt sedan dess. Havtorn angavs som en allmän växt i Gävletrakten vid mitten av 1800-talet. Den har knappast nämnvärt förändrat sin utbredning och förekomst sedan dess. I Hille kallades växten förr »havsjötörn«.
Arten är den första kolonisatören bland vedväxterna längs en stor del av Gästrike-kustens exponerade stränder, särskilt på öarna. Den är beroende av en viss inblandning av finare material bland blocken och att stränderna är ganska flacka. På brantare stränder blir land-tillvinningen mindre och zonen där havtorn kan växa blir för smal. Havtornet etablerar sig i regel redan i övre delen av rödsvingelbältet men är bäst utvecklat strax nedanför stormdriftvallen. Arten kan snabbt expandera nedåt på stranden vid gynnsamma betingelser. De nedre delar-na av havtornsbården blir vissa år svårt skadade av is och vinterstormar och havtornet tvingas retirera för en tid. På det hela taget är dock arten beroende av den dynamik som det exponerade havet och landhöjningen medför. Högre upp på stranden konkurreras havtornet gradvis ut av skogsträden men snårrester återfinns på en del öar långt upp på land. De breda snåren av havtorn utgör ett karaktäristiskt inslag längs landskapets kust, särskilt i Gävlebukten. Arten bildar på många öar en tiotals meter bred grågrön barrikad av höga taggbuskar mot skogen. Särskilt välutvecklade havtornssnår finns på Eggegrund, Römarens nordsida, Orarna och Lövgrund jämte angränsande småöar. Havtornets kväve-fixering förvandlar med tiden den urspolade mineraljorden till närings- och mullrik jord som rymmer många krävande arter. De inre delarna av havtornssnåren har därför ofta en artrik flora av örter och buskar.
Den vanligaste följeväxten till havtorn på havsstränder är strätta (45%) följd av kråkvicker, rödsvingel, rörsvingel, älggräs, åkermolke, hundkäx, fackelblomster, lundelm, hallon och rödklint.
Arten har också hittats längs vägar och i gamla grustag ett stycke innanför kusten. Dessa förekomster är säkerligen fågelspridda i sen tid. Vid sjön Hamrånge-fjärden finns dock en isolerad restförekomst av havtorn flera kilometer från nuvarande kustlinje.

Ekologi

Havtorn är en storvuxen buske som sprider sig vegetativt med rotskott. Arten utmärker sig genom förmågan att binda luftens kväve. På rötterna finns centimeterstora knölar där kvävefixeringen sker med hjälp av bakterier. Buskarna kan bli 1,5–3,5 m höga och kan i sällsynta fall utvecklas till små träd. Havtornet är skildkönat vilket delvis förklarar varför vissa bestånd aldrig sätter frukt. Andra bestånd sätter frukt ibland och vissa bär årligen stora mängder frukt. Bären äts av fåglar, bland annat av starar och kråkor som i flockar drar runt mellan öarna sent på höstarna. Havtorn är ljuskrävande och troligen också något kalkgynnat.

Utbredning

Vanlig längs kusten (74% av kust-rutorna och 202 noterade lokaler).

Lokaler

lokaler (märkesträd
och sötvattensförekomster)
1. Valbo, Furuvik, Svartstensudden, 13H5g 6727911 1583109, lövbård vid havet, ovan stranden, i slänt minst 1 m ovan vattenlinjen, trädformig havtorn ca 6 m hög och 80 cm i omkrets, en annan stam är 64 cm i omkrets 2011 (PST).
2. Hamrånge, Möringskärsudden i Hamrångefjärden, 14H0e 6753457 1574093, blockrik solexponerad sjöstrand, 3 buskar i vattenbrynet 2006 (PST).
karta