grönknavel
Scleranthus annuus
Grönknaveln har kommit in med kulturen. Den är troligen mycket gammal i landskapet. Hartman (1863) och Arnell (1924b) betraktade den som tämligen allmän. Möjligen var den vanligare i 1800-talets hårt nyttjade odlingslandskap än den är i dagens igenväxande kulturlandskap.
Vanliga följeväxter är femfingerört (34%), röllika, bergsyra, rödven, maskrosor, sandnarv och fårsvingel.
Vanliga följeväxter är femfingerört (34%), röllika, bergsyra, rödven, maskrosor, sandnarv och fårsvingel.
Ekologi
Grönknavel är i regel ettårig och fröspridd. Den är ljuskrävande och konkurrenssvag. Arten växer på torr sandig eller grusig mark. Markens näringsinne-håll verkar inte ha någon betydelse så länge det finns blottor med naken mineraljord i växttäcket. Typiska växtplatser är grusplaner, nötta sandiga betesmarker, torrbackar, grusiga brukningsvägar, bangårdar och hamnar. Arten är beroende av erosion och etablerar sig ofta i sandiga slänter och erosionshak i kulturlandskapet. Grönknaveln är troligen ganska lättspridd och kan förekomma rikligt i sandiga trädesåkrar. Den växer också på hällmarker och bergknallar i kulturens närhet. Arten har inte hittats i något som liknar naturliga miljöer i landskapet.
Variation
Arten uppträder i två underarter – åkerknavel, ssp. annuus, och tuvknavel, ssp. polycarpos. Båda underarterna finns belagda från landskapet men de har sällan åtskilts under inventeringen.
Utbredning
Vanlig (57% och 193 noterade lokaler).
