Ett dialektalt namn för gran i landskapet är »grän«. Det är en ursprunglig trädart som dock anses relativt sent invandrad efter istiden. Pollenanalyser antyder att granen etablerade sig i Gästrikland under bronsåldern ca 1000 år f.Kr. och blev ett allmänt skogsträd något senare kanske kring Kristi födelse. Senare studier har dock visat att det fanns granar i södra Norrland redan under istidens slutfas varför dess historia i Gästrikland kan vara betydligt äldre.
Granurskogar saknas i landskapet. Gamla skogar med liten påverkan av skogsbruk är också mycket ovanliga. Till de bästa exemplen hör Österbergsmurens naturreservat och Sidbohällskogen i Ockelbo. Den äldsta kända granen i Österbergsmuren uppges vara ca 345 år (Delin 1998) och är möjligen landskapets äldsta kända gran.
Den vanligaste följearten till gran är inte helt oväntat blåbär (31%).
Ekologi
Granen är den oftast antecknade växten under inventeringen. Den förekommer i de flesta miljöer i naturlandskapet utom på mossar och på egentliga stränder vid sjöar och hav, dvs. den del som regelbundet översvämmas. Gran är betydligt ovanligare än tall på myrar, men i praktiskt taget alla myrar finns enstaka marvuxna granar.
Granen är det viktigaste skogsbildande trädet i landskapet. Artens dominans i skogslandskapet har i hög grad gynnats av skogsbruket. Rena granskogar är vanliga på fuktiga och friska och inte alltför magra marker. Typiska granbiotoper är frisk blåbärsgranskog, fuktig ormbunks-fräkengranskog och lågörtgranskog. Botaniskt särskilt intressanta är örtrika granskogar på kalkrik mark med rörligt grundvatten. Sådana kalk- eller ängsgranskogar finns flerstädes mellan Gävle och Dalälven. Fina exempel på denna typ finns i Sävasjöns naturreservat och 1,8 km NV om Dalen.
Variation
Ett antal olika former har angivits av Arnell (1924b), bland annat ormgran (f. virgata) från Kungshögarna i Österfärnebo och slokgran (f. viminalis) från Nynäs i Gävle, Eskörönningen i Hille och mellan Ängsnäs och Fors i Österfärnebo. Vid exponerade kustavsnitt sker ofta spridningen vegetativt genom att nedliggande grenar rotar sig. Sådana grankloner kan nå betydande storlek. Bra exempel på detta finns t.ex. på öarna Vitgrund och Norrskär utanför Gävle.
Utbredning
Lokaler
Vilda märkesträd
1. Österfärnebo, Grönsinka, 12G7i 6688846 1542042, i sluten blandskog, spärrgrenig gran med omkretsen 265 cm 2007 (G Vesslén enl Trädportalen).
2. Torsåker, Walls fäbod, 13G1f 6706 1527, solitär grov »fäbodgran«, 330 cm i omkrets (Risberg 2008).
3. Valbo, Orarna, Klövbjörn, 13H5g 6729915 1583390, en grov gran i granskog av lågörttyp, 205 cm i omkrets 2008 (PST).
4. Hille, 2,4 km N om Trödje, 13H9f 6747748 1575563, två välkända jättegranar varav en nu omkullfallen, den kvarstående 326 cm i omkrets 2006 (G Vesslén enl Trädportalen) och 380 cm vid basen 2009 (BHE).
5. Hamrånge, NO om Bondsundet, Furön, flera grova granar, den största 242 cm i omkrets 2006 (PST).
6. Ockelbo, Sidbohällskogen, 13H8b 6742844 1556146, en lång, 50 cm grov gran med grov bark upp mot toppen åldersbestämdes till 320 år 2006 (PST).
Fler stora och gamla granar finns med säkerhet men har inte registrerats eller kommit till vår kännedom under inventeringen.